Snårigt värre
Det är en snårig avvägning att beskriva missförhållanden på en skola. Jag har uppfattat subtila indikationer från andra individer om att jag riskerar att stigmatisera elever när jag berättar om de utmaningar som man konsekvent ställs inför på deras respektive undervisningsplatser. Det är mycket möjligt att man har rätt och jag brottas dagligen med detta dilemma.
Men i mina ögon är, alltjämt, det grövsta brottet att konsekvent blunda för elevers lidande eftersom man inte vill riskera att förlora sin anställning, sina möjligheter för befordran och/eller löneförhöjning. När nya rektorn på min förra arbetsplats anlände sa han: "Jag gick en runda på skolan och pratade med flera elever. Dom är ju jättefina!".
Vi visste redan att de var jättefina. Det hade aldrig rått några som helst tvivel i frågan. Men vi visste också att många av eleverna led och vi var skyldiga att göra något åt detta. Denna skyldighet beskrivs tydligt i Skollagen. Vi kan hänvisa till föräldraansvar och liknande, men faktum kvarstår: vi är skyldiga att agera när vi registrerar missförhållanden.
Under tiden jag arbetade på skolan hörde jag inte rektorn nämna dessa missförhållanden en enda gång. Kanske inbillade jag mig dem? Nej, jag tvivlar faktiskt på det. Jag anser att man uppvisar en fundamental brist på humanism och empati om man använder utsatta elever som språngbräda för att göra karriär. De personliga ambitionerna väger tyngre än allt annat.
Man satsar kanske på att bli utbildningschef och man har nog ganska goda chanser att lyckas om man är villig att tysta ner missförhållanden. Att (ur statistisk synpunkt) lyckas vända en skola i kris måste onekligen förefalla fördelaktigt för ens CV.