En gnutta skam

 

På vägen hem från mitt arbete slogs jag idag av en insikt som jag inte vill försöka förneka. Jag gör för tillfället ett hyfsat bra jobb. Tillräckligt bra. Good enough. Men något har ändå hänt sedan jag bytte arbetsplats. För ett år sedan var jag, i brist på bättre uttryck, elektrisk i rollen som lärarassistent. Dagarna slukade energi men passerade förbi i ett högt tempo eftersom jag sällan stod stilla. Så här i efterhand förstår jag vilket jobb jag gjorde. Ingen skulle nog haft större skäl att klaga om jag bara hade skött det hälften så bra.

 

Om jag skulle göra en självskattning på min nivå av effektivitet idag skulle jag nog, ganska ärligt, säga att jag gör just ett hälften så bra jobb som tidigare. Och det är kanske good enough? Det verkar ju folk tycka. Jag kanske har blivit en gnutta avtrubbad och något mer cynisk? Jag kanske t.o.m. har börjat sätta min egna behov framför andras?

 

Idag väljer jag mina strider. Jag känner mig betydligt piggare när jag kommer hem om eftermiddagarna. Men samtidigt kan jag inte känna riktigt samma stolthet som tidigare. Jag försöker undvika obekväma situationer och vill (förmodligen p.g.a. egoistiska skäl) hålla mig på så god fot som möjligt med mina överordnade. Jag tycker att de gör ett bra jobb: åtminstone efter vad jag, än så länge, har kunnat se. Förutsättningarna är dock klart olika dem på min tidigare arbetsplats. Svensk skola är inte jämlik. Det har de flesta av oss lyckats förstå.

 

Men jag kan inte låta bli att känna mig något skamsen. Kämpar jag inte lika hårt som tidigare? Jag vet inte. Jag vet bara att man lätt hamnar på kollisionskurs med folk om man kämpar väldigt hårt. Och det är väl logiskt, egentligen. Men samtidigt borde inte engagemang provocera. Nu ser tyvärr världen ut så. Just därför håller vi kanske band på oss själva mer än vi borde?