Skolans värsta klass
Jag minns min första vecka på innerstadsskolan. Det blev tillfälle att presentera mig för en av klasserna. Jag berättade vad mitt namn var och undrade om någon hade en fråga att ställa.
- Hur länge tänker du stanna här?, ropade en elev från baksidan av klassrummet.
- Jag har inga planer på att sluta, svarade jag.
En stund senare satte jag mig bredvid en av eleverna. Han försökte inte ens dölja att han spelade Fortnite istället för att arbeta med sina uppgifter.
- Vet du varför hon frågade hur länge du tänker stanna?, undrade han.
- Nej, men du får gärna förklara?, svarade jag.
- Vi är skolans värsta klass. Alla vet det.
- Inte jag.
- Men lyssna på allt oväsen! Så här låter det hela tiden.
- Ja, det är en väldigt hög ljudnivå här inne, medgav jag, samtidigt som en annan elev ryckte åt sig mina nycklar och gick fram till klassrumsdörren som han låste för att några klasskompisar inte skulle komma in.
När jag hade fått tillbaka nycklarna satte jag mig ner igen.
- Jag tycker inte att ni är så farliga. Du och jag sitter ju här och pratar med varandra lugnt.
- Inga lärare orkar med oss. Vi har bytt klassföreståndare sex gånger de sista två åren. Den senaste stannade en vecka, ungefär. Hon sprang gråtandes ut ur klassrummet efter sin första dag.
Klassen blev skolans värsta eftersom man trodde att man var skolans värsta. Det var inget fel på eleverna. De hade bara rört sig i en väldigt otrygg miljö under så lång tid utan att få hjälp. Det hade helt enkelt gått så lång tid att man nu omedvetet eller medvetet uppfyllde sitt rykte: en självuppfyllande profetia.
I fortsättningen fick jag bra kontakt med eleven som jag hade satt mig bredvid. Även efter att han börjat på högstadiet hälsade han artigt på mig varje gång vi passerade varandra i korridoren eller på skolgården. Jag undrar hur han har det nu. Och hans klass?