Pojkarna i aulan

 

Jag antar att ganska många av oss har personliga erfarenheter av dysfunktionella umgängeskretsar. Jag tänker ofta på tre väldigt unga killar som alternerade mellan att vara bästisar och dödsfiender. Oavsett relationsstatus var killarna totalt oförmögna att hålla sig ifrån varandra.

 

När killarna bestämde sig för att hitta på jävelskap tillsammans hände det mer än ofta att de sökte sig till skolans aula. Eftersom andra elever befann sig på lektion kunde man röra sig fritt i den rymliga lokalen på byggnadens högsta våning. Om jag var riktigt diskret kunde jag ertappa dem "in action". Misstänkte de att jag var på väg gömde de sig och jag fick återvända tomhänt till klassrummet.

 

Under en period tyckte killarna att det var särskilt kul att kasta föremål genom fönstret. En gång kastade de en stol som var nära att krossa en förälders skalle. Jag fick ringa mannen och be om ursäkt å skolans vägnar. Han försäkrade mig att han mådde bra, även om han fortfarande var ganska chockad. Han hade ju, trots allt, bara varit på väg att parkera sin cykel inför ett utvecklingssamtal när stolen kom flygande.

 

Jag tycker fortfarande att det är påfallande märkligt att ledningen inte prioriterade ett enkelt telefonsamtal, särskilt med tanke på vikten av att bibehålla ett attraktivt varumärke i ljuset av skolornas marknadstänk.

 

Jag vet inte hur många slagsmål jag har fått bryta mellan de här killarna. Och nu pratar vi om riktigt brutala grejer: sparkar på någon som redan kunde ligga ner, strypgrepp, boxningssessioner.

 

När jag nyligen gjorde ett återbesök på skolan tog det två minuter innan en av killarna hade börjat slåss igen. Jag höll fast honom och sa: "Snälla, slåss inte. Kan jag inte få den presenten? Jag kommer inte på besök ofta". Han hörde inte eller låtsades inte höra vad jag sa.

 

När jag stötte på honom igen några timmar senare hade han precis fått lämna klassrummet p.g.a. någon form av olämpligt beteende. Vid det här laget känns det som om jag har berättat historien tusen gånger, men det var just samma kille som fick mig att börja skriva om mina upplevelser i skolan när han redan vid tio års ålder kunde förutspå sin egen död.

 

När killarna inte hängde i aulan sprang de på stan. Ibland letade jag efter dem själv, ibland i sällskap av klasslärare och föräldrar. Till en början kunde våra biträdande rektorer delta i sökandet. Jag antar att de måste ha tröttnat. I can't blame them.

 

När jag besökte klassen igen saknades fortfarande en av killarna. Ingen visste var han var. Och ingen kunde göra något åt det. Men jag kan också förstå honom: jag skulle nog inte heller ha känt någon större vilja att gå till skolan om jag (utan framgång) hade väntat på extraanpassat stöd i fyra år.

 

Hans kompis befann sig i alla fall på lektion och satt innanför den avskärmningsduk som vaktmästaren och jag hämtade åt honom några månader tidigare. Han berättade att han fortfarande hade kvar palettbladet som jag en gång gav honom även om det inte hade växt så mycket. "Ställ den i fönstret. Den behöver solljus. Då växer den", sa jag. Människor växer också om de får ljus på sig.