Lös det

 

Fredag eftermiddag: Eleverna har slutat tidigt och utan större samvetskval bedömer jag mig nu kunna ta min försenade lunchrast. En stund efter att jag har lämnat skolan öppnar min kollega enligt planering fritids. Ingen förstärkning dyker upp men han känner att han har tillräcklig kontroll över situationen.

 

Efter en stund hör han höjda röster i korridoren utanför. P.g.a. en infektion i ena benet går han för tillfället med kryckor. I korridoren hamnar han mitt emellan två läger av instormande vuxna människor. Från ett håll kommer föräldrar till en elev. Från andra hållet kommer en annan elevs pappa i sällskap av sina bröder, flera kusiner och några brorssöner. Min kollega lyckas avstyra en fysisk konfrontation då han bokstavligt talat blockerar vägen. Föräldrarna anklagar varandra för bristande uppfostran och det visar sig att deras barn har bråkat med varandra under dagens sista rast.

- Skulle ni vilja gå härifrån? Jag har fritidselever här inne, säger min kollega.

- Var finns rektorn!?, vill en av papporna veta.

- Jag visar er, om ni lovar att följa med mig härifrån.

 

Min kollega visar den uppretade vuxenskaran vägen till rektorsexpeditionen. Han knackar på dörren. Efter en stund öppnar rektorn och man förklarar situationen för honom. "Jag sitter i möte. Lös det", säger rektorn och slår, såvitt jag senare har kunnat förstå, igen dörren framför folksamlingen. Kollegan lyckas övertala de vuxna männen att lämna byggnaden. Istället samlas de i en klunga utanför entrén.

 

Vid denna tidpunkt är jag själv på väg tillbaka från min lunch och jag undrar för mig själv varför ett tiotal storvuxna karlar står uppradade vid skolentrén. En av mina elever sitter på trappan med ryggsäcken på ryggen och väntar på sina egna föräldrar. Jag sätter mig bredvid henne. Männen står kvar, men ingen säger något. Min kollega stiger ut genom dörren och börjar viska i mitt öra: "Vi har en situation här. Föräldrarna vill bråka och jag har precis lyckats få dem att lämna byggnaden".

 

Jag försöker prata med de här männen.

- Kolla i fönstren där uppe, barnen tittar på oss. De är rädda. De vågar inte gå ut ur huset, säger jag.

- Han ska be mig om ursäkt för att han kallade mig för 'maffia'!, säger en av papporna.

- Kan ni ta det här någon annanstans?, frågar jag samtidigt som den andra pappan också stiger ut genom dörren. Han ställer sig framför sin nemesis och de står så nära varandra att det nästan ser ut som om de tänker kyssa varandra.

- Det här hjälper inte, säger min kollega och jag men orden verkar bara studsa:

 

Efter en stund lyckas jag äntligen etablera kontakt med en av männen. Han är lite äldre än de andra och visar sig vara advokat. Han lyckas resonera med sin yngre bror och till sist lämnar folksamlingen skolans område. På vägen tillbaka till vårt arbetsrum kommer flera elever fram till mig och ber mig förklara vad som precis har hänt. De har, som sagt, hela tiden stått i fönstren och tittat.

 

Följande måndag ska vår rektor traditionsenligt inleda den nya veckan med några inspirerande ord: "Just det, ja, det hände visst nånting här i fredags. Några föräldrar dök upp... Jag vill bara säga tack till er som fick ta hand om situationen: bra jobbat". Man ger incidenten ungefär tio sekunders sammanlagd uppmärksamhet. Ingen frågar oss hur vi upplevde händelsen. Ingen ber min kollega (som för tillfället faktiskt var rörelsehindrad) om ursäkt för att han till en början hade fått hantera allting på egen hand. Vi får inte reda på vad ledningens fredagsmöte handlade om. Vad var det som var så viktigt att man inte hade tid att prata med föräldrar som invaderade skolan och skrämde elever?