Kränkningsanmälningar

 

När jag anställdes fick jag som instruktion att avlasta lärarna, bl.a. genom att författa kränknings- och tillbudsanmälningar och utföra efterföljande utredningar. Från första dagen på skolan såg jag i vilket omfång verbala och fysiska kränkningar förekom och tänkte: "Så här borde det inte vara".

 

Eftersom jag också kunde bevittna lärarnas slit tog jag fullt medvetet på mig ansvaret för anmälningarna. Jag blev ganska duktig på att skriva dem (inte så konstigt med tanke på antalen). Jag minns ett tillfälle, ganska tidigt under min tjänstgöring, då jag gick ner till expeditionen för att lämna in ungefär fem st. anmälningar. Expediten häpnade och sa: "Går det inget stopp på dig?" Jag gick därifrån och tänkte: "Jag gör ju bara mitt jobb?"

 

Mitt inre resonemang var att jag hemskt gärna ville behålla jobbet och för att jag skulle få göra det behövde jag visa att jag var seriös och inte försummade mina uppgifter. Jag hade också, åtminstone i ett tidigt skede, av någon anledning fått för mig att inlämnade anmälningar potentiellt skulle kunna göra skillnad. Jag utgick ifrån att någon någonstans katalogiserade uppgifterna med ett tydligt syfte. Och jag visste att det inte var mitt uppdrag.

 

Efterhand lade jag märke till att antalet anmälningar inte verkade påverka skolans insatser för enskilda elever (trots uppenbara sociala behov). Jag började fråga mig vad syftet egentligen var med allt pappersarbete. Så småningom tvingades jag att dra den dystra slutsatsen att anmälningarnas primära syfte inte var att påskynda sociala insatser utan snarare att skydda skolan från repressalier. En inlämnad och signerad kränkningsanmälan var beviset på att skolan hade agerat.

 

Jag förstår nu, långt senare, att en rimlig mängd anmälningar förmodligen gav intrycket av en skola som tar sina utmaningar på allvar. Men jag skrev inte en rimlig mängd: jag skrev antagligen för många. Skulle det höga antalet anmälningar riskera att skänka Grundskoleförvaltningen en fingervisning om det sociala klimatet på skolan? Och skulle detta, i sin tur, kunna riskera påtryckningar på ledningen? Jag vet, ärligt talat, inte. Jag förstår bara att någonting i mitt agerande verkar ha gjort ledningen obekväm.

 

När jag nyligen besökte en skola i en grannkommun informerades jag om att man i snitt skriver två-tre anmälningar/vecka. Detta överraskade mig, då jag ofta skrev två-tre anmälningar om dagen. Idag tänker jag så här: varför bad man mig fullfölja en uppgift om man egentligen inte ville att jag skulle ta den på allvar? Varför kunde man inte bara säga som det var: vi vill att du med bästa förmåga blundar för alla symtom på en ohälsosam skolmiljö?

 

Jag vet inte vem som skriver anmälningar idag. Jag har svårt att föreställa mig hur mina tidigare kollegor överhuvudtaget skulle hinna. Min tjänst har ännu inte ersatts av den utlovade elevkoordinatorn (en ny tjänst som jag, utan större förhoppning, själv har sökt). Så vem skriver dem?