Skolans varumärke

”Varje elevs bästa skola”. ”Här gör vi skillnad på riktigt”. Och andra klyschor. Framgångsrik marknadsföring är kanske aldrig särskilt subtil? Okomplicerade ord säljer. Ifrågasätt inte heller den verkliga verksamheten, för då får du inte jobb hos oss igen. Jag börjar känna mig som en konspirationsteoretiker. Ärligt talat hoppas jag att alla dessa idéer bara finns i mitt huvud. Kanske är det paranoia som uppstår i arbetslöshetens vakuum?

Flera vänner har sagt till mig att jag inte borde ha svårt att få en ny anställning inom skolans värld. De menar att mina ocensurerade beskrivningar av verkligheten jag har mött borde attrahera skolchefer som kan respektera ärlighet. För ett år sedan skulle jag nog också ha trott att det var så. Men jag vet bättre nu. Även den kommunala skolan har blivit en vinstdrivande verksamhet och om man förhindrar marknadsföringen blir man ett oattraktivt hinder. En produkt blir bara säljbar om den saknar synliga skavanker. Det skjuts inte till någon skolpeng om elever avskräcks från att välja en särskild skola p.g.a. oroväckande ryktesspridning.

Som verksam inom svensk skola måste du välja sida: är du lojal mot kommunen eller eleverna? För mig har valet aldrig varit svårt. Jag är ingen Messias, men jag vet vad mitt uppdrag går ut på. Det uppstår dock problem när kommunen motarbetar pedagoger som faktiskt vill göra skillnad. Det enda misstag man har gjort är att naivt nog ta marknadsföringens vackra formuleringar bokstavligt utan att automatiskt utgå ifrån att alla är medvetna om de underliggande lögnerna.

En del av ironin ligger i att en skola som faktiskt konstaterar rådande utmaningar och aktivt satsar på att förändra dessa förmodligen kommer attrahera ett större elevklientel i längden. Ärlighet varar ju längst. Ingen verksamhet är statisk. All verksamhet genomgår förändringar och en förebyggande grundförutsättning är medarbetare som på ett kritiskt sätt granskar arbetet på sin egen arbetsplats. Hur ska annars verksamheten utvecklas i en positiv riktning?

Istället tystas kontinuerligt kritiska röster ner och förminskas. Jag hör rykten om kommunernas svartlistningssystem. Det påstås att man registrerar vilka anställda som riskerar att skänka skolorna ett oattraktivt sken. Låter det befängt? Verkligen. Är det sant? Jag vet faktiskt inte. Som sagt: jag har gjort mitt val, detta även av egoistiska skäl, eftersom jag vet att jag inte klarar av att se mig själv i spegeln om jag håller tyst. Det handlar nog, som för alla andra, om självbevarelse. Men är den materiell eller själslig? Det kan man bara avgöra själv.