Riskanalys

Jag finner det ironiskt att man som lärare tvingas genomstiga berg av byråkrati för att överhuvudtaget få ansöka om tillstånd att lämna skolans område tillsammans med sina elever. Vi pratar om elever som, baserat på sina egna vittnesmål, mer eller mindre spenderar all ledig tid i hemmet och framför mobilen. Intresset för omvärlden avtar successivt. Och vice-versa, är jag rädd. Jag menar: vem skickar någonsin en inbjudan till de stigmatiserade barnen?

Räck fram en karta och många elever kan inte peka ut staden de bor i. Många har aldrig sett havet (även om de bor en halv mil från kusten). Jag tog med mig en elev till en teaterworkshop på Kullahalvön och hon utbrast: "Här är så fint. Jag hoppas jag kan flytta hit en dag". Hon fick låna min kamera och kunde inte sluta fotografera allt det gröna i Krapperups slottspark. Barnen förtjänar en inblick i sin omgivning.

Den bakomliggande orsaken till den s.k. riskanalysen verkar vara rädslan för att elever ska åsamka sig skador som skolan sedan kommer hållas ansvarig för. Detta är särskilt intressant då skolmiljön i sig, enligt min erfarenhet, inte erbjuder elever en definitiv trygghetszon. Snarare tvärtom. Om man ska vara helt krass borde skolor dagligen ansöka om vistelsetillstånd för elever.

Regelverket verkar vara baserat på en grundläggande idé om att skolan alltid ska kunna erbjuda eleverna trygghet. Denna föreställning stämmer inte nödvändigtvis överens med verkligheten. Kanske är man i själva verket fullt medveten om detta? Kanske är man villig att ta risken eftersom det är betydligt lättare att tysta ner händelser som utspelar sig innanför skolans väggar än utanför? När allt kommer till kritan handlar det om vem samhället tenderar att välja tro på: eleven som målar upp en bild av utsatthet eller skolledningen som förminskar elevens upplevelse och hänvisar till nämnd elevs överdrivna känslighet?

Stolar som kastas genom fönstret på högsta våningen och slår mot marken en meter ifrån förbipasserande intet ont anande föräldrar. Bänkar som sparkas sönder av frustrerade elever. Fönsterrutor som slås in med knytnävarna, nyinstallerade dörrar som redan är utslitna p.g.a. dussintalet sparkar. För att inte tala om alla slagsmål. Och verbala kränkningar.

Vi vänder ryggen åt de unga. Sedan spelar vi oförstående när brutala våldsdåd inträffar i det civila. Detta är ett synnerligen intressant fenomen. Och inte på ett bra sätt.