Mellan stolarna
Jag måste erkänna att jag befinner mig i konstant tvekan beträffande vilken information jag kan och rimligen bör sprida. Alla som arbetar i skolan har tystnadsplikt. Av detta skäl specificerar jag inte vilken skola som var min tidigare arbetsplats, inte heller namnger jag någon individ. Men vi får inte glömma bort vår yttrandefrihet. Jag menar att upplysningar om elevernas vistelsemiljöer behöver komma ut. Annars fruktar jag för deras hälsa. På ett humant plan anser jag det vara ett större brott att inte agera när man registrerar missförhållanden av denna magnitud.
Anmälningsplikten existerar förstås i form av orosanmälan, men vart vänder man sig om en anmälan, som så ofta, inte verkar göra någon skillnad? Kan man ställa sig åt sidan med gott samvete och hävda att man verkligen har gjort allt man är skyldig till? Vad gör man om man bedömer att ens arbetsplats både bryter mot skollagen (i fråga om enskilda barns behov) och Barnkonventionen (i fråga om kränkande av barns rättigheter)?
Varför ska det behöva vara så komplicerat att stå upp för orättvisor? Varför måste man överkomma så många juridiska hinder för att lyckas agera medmänskligt? Och vem tar på sig ansvaret att förklara hur hela den här soppan fungerar för ett (med rätta) oförstående barn?
En del av problemet är att våra institutioner inte är koordinerade. Konsekvensen blir att individer s.a.s. ”faller mellan stolarna”. Det blir också relativt lätt att skjuta ifrån sig ansvar: ”det var inte vår uppgift, det ingår inte i vårt uppdrag, vi fick inte relevant information”, etc.
För ett par år sedan drabbades jag av en mycket djup depression. Jag var inlagd i en vecka innan man beviljade mig ECT-behandling. Jag minns inte hur många gånger jag var tvungen att berätta samma historia, om och om igen, för olika läkare, sköterskor, psykologer, terapeuter, handläggare på Försäkringskassan, o.s.v. Något utbyte av relevant information föreföll inte att överhuvudtaget existera. Jag är en vuxen man, men det var ändå väldigt svårt för mig att hantera situationen. Försök föreställa dig hur lätt det är för ett barn.
De elevfall jag har nämnt i korthet får inte den hjälp de har laglig rätt till p.g.a. språkförbistring, Kafkaliknande byråkratiska omständigheter och underbemannad och överarbetad personal. Barnen faller mellan stolarna. Men vi får inte prata om det?