Lyhört

Jag minns vad min första tanke var när jag fick höra att ett barn hade skjutits ihjäl på Möllevångstorget: "Hoppas inte att det är någon av våra elever". En ganska egoistisk reaktion med lite eftertanke, men samtidigt rätt logisk: skolan är, trots allt, inte belägen mer än några kvarter från torget. Följande morgon förberedde jag mig mentalt på att möta en skola i chock. Lyckligtvis, för oss, visade sig den döde pojken inte vara en av våra elever.

 

Varje måndag inleds med ett samlat personalmöte innan eleverna dyker upp klockan kvart över nio. Jag minns vad jag tänkte på väg till aulan: "Jag avvaktar för att se om ledningen kommenterar dödsskjutningen. Om ingen säger något måste jag göra det".

 

Med ca. sjuttiofem minuter till sitt förfogande valde man att ägna ungefär nittio sekunder åt dödsskjutningen. Vi ombads vara lyhörda för elevernas tankar under dagen. Jag räckte upp handen och frågade om det fanns planer på att arrangera någon form av antivåldsmanifestation. Det var fortfarande för tidigt att tänka på, svarade man.

 

Jag föreslog att vi fr.o.m. denna dag på allvar skulle kunna implementera skolans officiella antivåldshållning och refererade specifikt till ordningsregeln som tydligt uttalar att s.k. skojbråk inte tillåts. Jag tänkte att det var dags att visa var vi stod ("här gör vi skillnad på riktigt", och allt det där). Jag upplevde någon form av förändring i rummets atmosfär och många kollegor verkade ge mig medhåll, vare sig det rörde sig om subtilt nickande eller något enstaka "Ja!" "Fin tanke, men till att börja med ska vi bara vara lyhörda", fick jag som svar.

 

Jag tror inte att jag blir chockad särskilt lätt, men vad som innerligt chockerade mig var när ledningen följaktligen proklamerade: "Då är det dags för oss att prata löneförhandlingsstrategier. Detta är ju aktuellt nu med tanke på alla medarbetarsamtal". Jag tror att jag kan ha fnyst till, delvis i vetskapen att detta diskussionsämne inte angick mig eftersom jag nyligen fått reda på att man inte tänkte förlänga min tjänst.

 

Där inne satt vi, ett drygt femtiotal vuxna människor: alla borde rimligen ha varit medvetna om våra elevers kollektiva sociala utmaningar, men istället för att diskutera hur vi i denna ytterst känsliga stund borde ställa oss bakom eleverna och visa dem att vi inte tänker svika dem, valde vi att följa den ursprungliga programpunkten: löneförhandlingsstrategier.

 

Förtjänar vi högre löner när vi sätter oss själva framför våra elever? En skolchef ansvarar för elevernas trygghet. Men eleverna känner sig inte trygga. Jag har tidigare berättat historien om tioåringen som sa till mig att han också kommer bli ihjälskjuten en dag. Den tål att upprepas. I det här fallet bidrar historien med ett lite större sammanhang, då diskussionen som gav upphov till sagd kommentar utspelade sig ungefär en timme efter löneförhandlingsmötet. Man bad oss vara lyhörda. En liten stund senare berättade en pojke för mig att han också snart skulle kunna vara död. Vittnar detta om trygghet?

 

Lyhördhet i all ära, men vi måste, på djupet, intressera oss för vad barnen faktiskt har att säga. Det duger inte att rycka på axlarna. Vi måste agera.