Föreställ dig

Försök föreställa dig hur det skulle vara att växa upp i ett socioekonomiskt utsatt svenskt bostadsområde. Du sitter ständigt i kläm mellan ett till ytan respektabelt samhälle som i praktiken inte bryr sig om ditt välbefinnande och ett skuggsamhälle som erbjuder dig en möjlighet att faktiskt bli en del av något. Föreställ dig hur det skulle vara att mötas av sneda blickar p.g.a. din hudfärg eller ditt etniskt klingande efternamn. Föreställ dig hur det skulle kännas om du förväntades fungera som en bro mellan samhället och dina föräldrar som fortfarande lever kvar i trauman från det förflutna.

Gatans lockelser är många med sina löften om gemenskap och erkännande. Om du inte kan förvänta dig vinna någon status i samhällets ögon skulle det näst bästa kanske vara att söka bekräftelse på gatan. Desperationen får dig att göra nästan vad som helst.

Varför slösa tid på att lyssna på vuxna som valts ut för att undervisa dig om hur världen fungerar när det egentligen är du som borde undervisa dem? När arbetsdagen är över återvänder de flesta vuxna till sina hem i andra stadsdelar: stadsdelar som någon som du bara skulle kunna drömma om att bo i. Samtidigt får du höra att det är upp till dig själv att skapa dina förutsättningar att lyckas: precis som för alla andra. Som om makthavarna skulle ha någon som helst aning om hur det är att leva i periferin. Det är makthavarna som borde lära sig av dig.

Vad har skolan att erbjuda dig när du redan från födseln har intalats vara chanslös? Du möter motstånd på alla håll: förutom på gatan. Här lockar man dig med vackra löften om respekt och framgång. Du är fortfarande bara barn, men du vet att ingen någonsin kommer ge dig vad du vill ha. Det finns de som förtjänar det bättre. Girigheten driver oss alla och de som har tillgångar inom räckhåll roffar åt sig. Vi har fått det samhälle vi förtjänar. Du måste ta vad du vill ha.