Demonerna runt hörnet

Flera av mina elever har börjat ställa djupgående frågor om liv och död. Dödsskjutningarna i staden är säkert en orsak. Många av barnen växer upp i religiösa hem och därför laddas tankarna ofta med symbolik. En pojke frågar mig om jag tror att demoner finns. ”Bra fråga”, tänker jag och börjar fundera.

En flicka med neddragen luva räcker instinktivt upp handen och utbrister:

- Jag är en demon.

- I mitt liv är du en ängel, svarar jag henne. Hon ler faktiskt (även om det inte är helt lätt att se under luvan).

- Men finns demoner?, undrar pojken igen.

- Vad tror du?, frågar jag.

- Koranen säger att man har en ängel på ena axeln och en demon på andra.

- Intressant. Jag tror att demoner finns. Eller jag vet att de finns.

- Hur ser de ut? Har de horn? Rött skinn?

- Jag tror att de ser ut ungefär som vem som helst. De finns i närheten, alldeles utanför vår skola. De dyker upp i gatuhörnen om kvällarna och försöker locka in barn i kriminalitet.

I ett tidigare debattinlägg beskrev jag som bekant hur en tioårig pojke berättade för mig att han kunde se sin egen framtid resultera i en dödsskjutning: "Jag kommer också bli skjuten en dag".

Det här är vardag för mellanstadieeleverna. Polissirener är en konstant bakgrundsfond och närliggande punkter pekas ut som centrala för knarkhandeln. Jag har träffat föräldrar som påstår att de bevittnar langning på skolgården efter mörkrets inbrott. Skolledningen försäkrar uppringande journalister att det inte finns några indikationer på att knarkhandel skulle ha invaderat skolan. Men jag vet att man nyligen har installerat extra belysning på skolgården. Skolentrén hålls låst efter att klockan har slagit halv nio på förmiddagen. Och barnen fyller små plastpåsar med peppar och leker knarkrazzia på rasten.

Vi undviker gärna att prata om dessa saker. Men det har gått så långt att våra elever riskerar att rekryteras av gäng som stryker omkring utanför skolorna. Det har gått så långt att elvaåringar faktiskt går omkring med en aktiv dödslängtan.

Debatten håller redan på att dö ut. Det har gått flera veckor sedan ett barn sköts ihjäl på Möllevångstorget och för tillfället är det mer intressant att diskutera Zlatans staty eller Isabella Löwengrips privatliv. Vi får inte sluta prata om det här. Aldrig. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Det är inte bara omoraliskt att ignorera barns rop på hjälp: det är numera också brottsligt.

Texten publicerades också i ETC.