Dubbelmoralens ädla konst

För två dagar sedan slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att det är elevers individuella behov, inte respektive kommuners budget, som dikterar hur mycket pengar man är skyldig att spendera på sina elever. Här har vi det. På svart och vitt: Kommuner får inte minska elevstöd med hänvisning till budgetnedskärningar. Något sådant skulle vara brottsligt. Ändå vet vi i vilken omfattning det sker. Jag är bara en av många som rapporterar om detta.

 

Vi kan utan tvivel fastställa att många av våra kommuner bryter mot Skollagen, Barnkonventionen och Högsta förvaltningsdomstolens uttalade instruktioner. Kommer vi kunna "sätta dit" någon? Jag är ingen jurist som min bror, vilket betyder att jag inte kan svara på frågan. Men vi borde göra det. Sätta dit dem, alltså. Maktbegär och personliga agendor har fått styra tillräckligt länge.

 

För femton år sedan hade vi ett av världens mest jämlika skolsystem. Idag tillhör vi genomsnittet. OECD:s utbildningsdirektör Andreas Schleicher pekar ut två huvudsakliga orsaker: Det fria skolvalet och skolornas resursfördelning. Runtom i världen häpnar man över Sveriges marknadsstyre. Annie Lööf, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson verkar vara villiga att offra sina liv för det. Nej, förresten, de skulle aldrig riskera sig själva, men ni förstår vad jag menar: en fri marknad är väldigt, väldigt viktig för dem. Kanske viktigare än något annat. Jämställdhet är i jämförelse ett tämligen osexigt begrepp.

 

Sverige är inte så moraliskt rent som vi vill tro. Vi har bara utvecklats till världsledande experter inom dubbelmoralens ädla konst. Ingen annan nation kan med samma skicklighet förvrida verklighetsbilden i marknadens intresse. Titta bara på våra skolor. Elevers och rektorers upplevelse av trygghet saknar unison. Frågan är vilken upplevelse vi borde värdesätta. Är skolans syfte att tillhandahålla barn en utbildning eller att ambitiösa opportunister ska lyckas profitera på samhällets moraliska förfall? Politiska påtryckningar väger alltid tyngre än ljudet av gråtande barn. De utsatta barnen har ingen hållhake på dig: det är bara din chef som har. I alla fall så länge din huvudsakliga ambition är att behålla ditt högavlönade jobb i motsats till att faktiskt... göra ditt jobb.