Verklighet

 

Jag läste om en ettårig pojke som knivhotats i Jordbro. En vän till mig berättade häromdagen att hans femåriga dotter blev mordhotad av en några år äldre pojke två kvarter hemifrån.

 

Jag tänker på eleven i årskurs 4 som slogs blödande åtminstone två gånger i veckan men som inte fick något anpassat stöd eftersom han saknar personnummer.

 

Jag tänker på polisen som besökte skolan i höstas för att ge oss en crashcourse i hantering av våldsattentat. "Det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan något sådant sker på en skola här i Malmö", sa han.

 

Det finns de som föreslår auktoritära lösningar och menar att skolorna har blivit för slapphänta. Jag tror inte att detta är hela sanningen. Det största problemet är att vi har förlorat kontakten med elevernas verklighet. Vi lyssnar inte på dem längre. Kanske har vi glömt bort hur man kommunicerar med barn?

 

Vad som i alla fall är säkert är att eleverna i första hand har förvandlats till statistiska variabler och endast i andra eller tredje hand definieras som människor. Antingen har vi förlorat förmågan att relatera eller så vill vi inte göra det.

 

"Fortnite" är inte ett substitut för verkligheten. "Fortnite" är verkligheten för många unga killar. De sitter uppe om nätterna och spelar mot sina klasskompisar när de borde vila inför morgondagens skola. Det haglar glåpord och hot och dessa följer med in i klassrummet.

 

En elev tänker slå killen som för två dagar sedan var hans bästa vän: "När vi spelade 'Fortnite' sa han att han skulle knulla min mamma upp-och-ner!!". Jag får hålla fast honom medan klassföreståndaren går ut med den andra eleven och låser dörren. Så här kan en måndag börja. Och man har satt tonen för resten av veckan.