Tyvärr

Jag spenderade helgen med att sträcktitta senaste säsongen av Netflix:s utmärkta "Narcos: Mexico". Serien skildrar i minutiös detalj politisk korruption och toppstyrd opportunism och även om knarkhandeln här i Skandinavien inte går att jämföra med den i Mellanamerika kan jag inte låta bli att se vissa paralleller.

 

Om jag tolkar "Narcos" rätt handlar serien om meningslösheten i att angripa ett samhällsproblem endast från en front: åratal av våldsam krigsföring mot miljardärlangare skildras men de amerikanska politikerna diskuterar inte det faktum att deras egen nation ansvarar för merparten av konsumtionen.

 

I Sverige verkar vi arbeta på samma sätt. Titta på Operation Rimfrost här i Malmö: langningen i de östra delarna av stan angrips men så fort någon nämner omfånget av överklassens konsumtion i västra Malmö läggs locket på (även om oskyldiga människor får sätta livet till även här). Några modiga journalister försöker väcka till debatt, men polisen gör fortfarande sina omfattande insatser på Ramels väg i Rosengård. Skulle det inte vara konstruktivt att lägga lite fokus även på köparna? Utan deras intresse skulle det, trots allt, inte existera någon handel.

 

Välbärgade föräldrar i grannkommunen Vellinge spenderar allt mindre tid med sina tonåriga barn och dessa söker tröst och kompensation i missbruket. Tonåringarna (och föräldrarna) vågar inte sätta sina fötter i Malmö: istället smugglas knarket till dem. Och vem får sätta livet till? De minderåriga langarna kring Möllevången, förstås: de ungdomar vilkas behov samhället konsekvent har ignorerat. Vilka är det som får sina hem genomsökta av polis? Samma ungdomar.

 

I Vellinge betyder den yttre bilden allt. Tiggeri förbjuds eftersom en potentiell tiggare "stör" bilden man vill måla upp av ett fungerande rent och pittoreskt samhälle. Vellinge har i många år titulerat sig Sveriges bästa skolkommun. Samtidigt är skolresultaten i grannkommunen Malmö välkänt undermåliga. Föds barnen intelligentare i Vellinge? Nej, det gör de inte. Men många växer upp i ett ekonomiskt och materiellt överflöd med föräldrar som har gjort karriär i respekterade yrken.

 

I Malmö är det många barn som saknar både emotionellt och ekonomiskt stabil grund. Vad blir då förutsättningarna för en lyckad framtid? Jag ställer denna fråga särskilt i ljuset av stadens omtalade gängkriminalitet. Vad håller vi egentligen på med? Vi göder klasskillnad och segregation. 11-åringar idoliserar Pablo Escobar och El Chapo.

 

Förväntar vi oss att problemen ska lösa sig själva? Det kommer de tyvärr inte att göra. Detta får mig osökt att minnas flickan i årskurs 4 som frågade mig: "Varför säger alla vuxna 'tyvärr' hela tiden?".