December 2018 (Throwback)
När man kör omkring i staden för att dumpa sitt CV på olika grundskolor kan man mötas av en variation av reaktioner. Av vissa personer blir man tillrättavisad eftersom det idag uppenbarligen anses vara oortodoxt att marknadsföra sig själv på det här sättet. Det finns självklart också de som är ganska trevliga. Återkommande för rektorer i allmänhet verkar dock vara att väldigt få av dem har hört talas om begreppet lärarassistent. Några få verkar vara ytligt bekanta med konceptet och kallar det för "... det där nya.."
Jag har visserligen inte arbetat på en skola på över två år och det kanske alltid har sett ut så här - jag kan inte riktigt dra mig till minnes - men nästan varje gång jag besöker en (för mig hittills okänd) skola är en av de första synerna jag möter en ensam elev ståendes utanför entrén/sittandes i trappan upptagen med att försöka dölja sina tårar.
Vad kan jag göra? Jag känner dem inte. Jag har börjat fråga dessa elever om de kan berätta var lärarexpeditionen ligger någonstans. De hjälper mig så gott de kan, även om instruktionerna inte alltid visar sig vara helt korrekta. Jag säger tack och flikar (inte helt smidigt) in frågan "Är allt ok?". Här tenderar eleverna att reagera på samma sätt: de nickar för att försäkra mig om att allt är som det ska. Sen vänder de ryggen till för att jag inte ska kunna se att allt faktiskt inte är ok. Och sen måste jag ju gå därifrån.
Det är intressant att spendera två minuter sittandes i en skolkorridor i förhoppning att rektorn ska passera. Under detta relativt korta tidsfönster hinner man se barn som krälar på golvet och lärare som i något sorts oavsiktligt högljutt förtroligt samtal talar om hur det är kaos på både den ena och andra avdelningen och att lärarkollegor för närvarande håller på att svimma lite här och var. För mig blir detta ytterligare ett bevis på att lärarassistenter behövs: ändå verkar, som sagt, ytterst få rektorer vara bekanta med yrkestiteln.
Vissa av de skolor man besöker ger ett ganska välorganiserat intryck. Vissa påminner mer om scenen i filmen "Apocalypse now" då huvudkaraktären hamnar i ett kaotiskt, surrealistiskt stridsläger som visar sig sakna befäl.
Min slutsats är inte mer än att vissa rutiner i skolsystemet borde ses över. Och vi, de s.k lärarassistenterna, skulle kunna utgöra en del av en potentiell lösning. Vissa personer skulle bara behöva utmana sin något begränsade syn på hur en skola enligt tradition ska fungera. Och vi vet ju alla hur svårt det kan vara att förändra sina egna föreställningar om saker och ting.