En metod är bättre än ingen alls

Idag rapporterar Aftonbladet om spridningen av ett filmklipp som visar hur flera tonårstjejer misshandlar en jämnårig flicka. Klippet filmades av några kompisar vid deras högstadieskola. Det här är inget unikt fenomen. På Malmö-skolan som var min arbetsplats visade mellanstadieelever mig filminspelningar av slagsmål i skolkorridoren. Roade som man var spred man klippen på Instagram. Jag vet inte hur många likes man fick, men gissningsvis ett ansenligt antal.

 

Elever hejade upphetsat på sina klasskompisar när de av olika anledningar rök ihop. Jag kunde komma gåendes i trappan på väg tillbaka från min lunchrast och höra någon ropa: "Kom, det är slagge!!" Men jag var en tråkig glädjedödare som gick emellan och man ansåg att jag inte borde lägga mig i. Kränkningsanmälningar verkade inte göra någon som helst skillnad och jag undrade länge varför.

 

Jag minns hur en frustrerad kollega under ett morgonmöte ställde den raka men väldigt befogade frågan:

- Vad händer egentligen med alla anmälningar vi skriver? Jag menar, det sker ju aldrig några insatser, trots att det ofta handlar om samma elever.

- Anmälningarna registreras av Grundskoleförvaltningen som sorterar dem efter respektive skola, var svaret.

 

Detta innebär, såvitt jag kan förstå, att syftet med all byråkrati inte är att ändra på saker och ting utan bara förvissa sig om att skolan har ryggen fri. Jag har varit en del av det här maskineriet och jag är inte stolt. Orsaken till att jag författade så många utredningar var att jag hade en förhoppning om att något skulle göras åt elevernas lidande. Men så fungerar inte vårt system: "Varje elevs bästa skola".

 

Ett annat filmklipp fick idag stor viral uppmärksamhet: en australisk mamma filmar sin 9-årige son som (efter en dag i skolan) utbrister att han vill dö p.g.a. omfattande mobbning. Folk är med rätta upprörda, men det här är inte heller ett unikt fenomen begränsat till Oceaniska kontinenten. Det händer i Malmö också. Varje vecka. Men vi gör inget åt det.

 

Jag fick kämpa som ett djur för att överhuvudtaget få in antimobbningsarbete i den ordinarie undervisningen. Men rätt som det var bestämde man sig för att Elevens val skulle upphöra. Jag fick ingen information förrän terminen började. Under ett halvårs tid kom elever fram till mig och frågade när Antimobbningsgruppen skulle börja träffas igen. "Snart, hoppas jag", var det enda svar jag kunde ge dem. Under tiden satt elever och skar sina handleder, slog sina huvuden mot stenväggar och drog påsar runt sina huvuden.

 

En kollega till mig lyckades implementera antimobbningsarbetet på fritids (en eftermiddag/vecka), men det var helt på vårt eget initiativ. Inget kom uppifrån. Ingenting överhuvudtaget. Jag minns när vi började experimentera med forumspel för att gestalta problematiska situationer som vi (och våra elever) själva hade bevittnat eller deltagit i under skoldagen. Ledningen kritiserade vårt val av metod. Vi menade att en metod var bättre än ingen metod alls.

 

När min tjänst skulle upphöra passade jag på att fråga vad planerna var för att motarbeta mobbningen på skolan. Jag lovades att det fanns en långsiktig plan och att denna skulle inledas med en omfattande trygghetsenkät. Jag såg själv aldrig den här enkäten. Jag hoppas att den gick ut i klasserna. Kanske inte min favoritmetod, men som sagt: en metod är bättre än ingen alls.