F.A.S.C.I.S.M.

Vad skulle du säga om jag påstod att vårt land har utvecklat ett fascistiskt skolsystem? Jag avvisar inte möjligheten att jag kan vara galen. Om jag måste välja mellan mitt eget eller samhället bästa är jag nog villig att offra lite av min egen klarsyn. Som arbetslös har jag tid att tänka på de här sakerna. Kanske lite för mycket tid vid närmare eftertanke, men nu avviker jag från ämnet.

 

Jag såg på "Skavlan" igår och Camilla Läckberg kom på besök. Hon hälsade alltså inte på mig utan Fredrik Skavlan. Nu avviker jag igen. I alla fall: Camilla verkar ha ett hyfsat sunt förhållande till sin egen blygsamma karriärstart. En ensamstående mamma som mot alla odds lyckades slå som deckarförfattare. So far so good. Skavlan ställde den kritiska frågan om huruvida Läckbergs omtalade investeringar i privat sjukvård baseras på idealism eller vinstintresse. "Jag är affärsmänniska", svarade hon. Här någonstans rös jag till.

 

Det är inte rimligt att prata om affärsintressen i frågor som rör andra människors liv. Det är inte rimligt, men ändå är det så vårt samhälle fungerar. Jag har ingen yrkeserfarenhet från vården, men Läckbergs människosyn är identisk med den som från början bara drev vinstdrivande friskolor, men som har spridit sig till kommunala skolor. En enskild persons vinstintresse tillåts idag bli så viktigt att samhället låter företagsägare (och skolchefer, kommuntoppar) jonglera vårdslöst (no pun intended) med utsatta människors liv i sina fumlande händer. Tycker vi att detta känns rimligt?

 

Enligt den vedertagna definitionen av fascism går ideologin ut på att vissa människor helt enkelt är bättre än andra. Precis som vi har det i Sverige idag, alltså. Ekonomiskt kunniga entreprenörer må sakna empatisk förmåga, men de besitter den förmåga vårt samhälle premierar mest av allt: de vet hur man tjänar en slant. Slutsats: i vårt outtalat fascistiska samhälle är det de utsatta människorna av låg klass som har minst värde. Utav dessa råkar barnen allra värst ut, eftersom de är oförmögna att försvara sig själva. Kan vi känna oss nöjda med detta?