Självuppfyllande profetia

 

Det var inte lätt för mig att berätta för mina elever att jag skulle sluta arbeta på deras skola. Jag prokrastinerade. Olyckligt nog började ryktet spridas på skolan då en elev hade läst en insändare som jag skrivit i Sydsvenskan. Barnen kom fram till mig och frågade om ryktet stämde eller om det bara var fake news. En kille i 11-årsåldern (som normalt sett alltid har svar på tal) såg helt tom ut.

- Nej, det beror inte på er. Och det är inte jag som har bestämt att jag sluta.

Jag talade sanning och jag hoppas att han förstod det. Problemet är att barnen är så vana vid att man ljuger för dem.

 

Om du kommer till en klass som ny lärare idag är chansen ganska stor att den första frågan eleverna ställer dig inte blir: "Har du flick/pojk-vän?" (som när jag var elev). Chansen är desto större att de frågar: "Hur länge tänker du stanna här, då?". Eleverna är så vana vid ett konstant lärarombyte att de inte förväntar sig att du kommer stanna särskilt länge. Det har pågått så länge att klassen kollektivt har utvecklat en otroligt negativ självbild: de är klassen som ingen lärare står ut med.

 

Det här är en klassisk självuppfyllande profetia: ett internaliserande av en fruktansvärd självbild som sedermera blir verklighet och inget man bryr sig om att motbevisa eftersom man är fullkomligt övertygad om att man är misslyckad. Denna helvetiska självbild manifesterar sig sedan rent praktiskt i brist på studiero, ovårdat språkbruk, ett konstant in- och utspringande ur klassrummet, omfattande skolk och våld.

 

Hur ser vi på allt det här i ljuset av skollagen och Barnkonventionen? Är det någon som motsätter sig mitt påstående om att vi bryter mot båda? Tidigare tvekade jag att använda ordet korruption, men det gör jag inte längre. Särskilt inte som allt det här tillåts pågå samtidigt som skolornas huvudsakliga intresse är att gå med ekonomisk vinst. Är inte detta, när allt kommer omkring, faktiskt definitionen av korruption?