Scarface

I många år har unga människor som känt sig utmanövrerade av samhället identifierat filmen "Scarface" som en helig influens. Hip-hopartister påstår att filmen berättat deras livshistoria och tonåringar i samhällets periferi vill att deras framtid ska utmynna i Tony Montanas öde. Vetskapen om allt det här gjorde att jag i många år hade svårt att uppskatta filmen.

 

Nyligen såg jag om "Scarface" och upptäckte till min överraskning att jag tyckte väldigt mycket om den. "Tycka om", är kanske inte helt rätt uttryckt, men jag konstaterade att det är en väldigt bra film. Orsaken är att jag inte längre ser filmen som ett nästan tre timmar långt glamouriserande av en destruktiv livsstil. Faktum är att den inte alls är glamouriserande, snarare tvärtom. Man kan fråga sig om alla Tony Montana-wannabes i världen har råkat missa filmens slutssekvens i vilken hela imperiet faller och Tony själv mördas på ett inte särskilt bildskönt sätt, efter att han själv i sin heroinberusade hybris tagit död på de få människor han faktiskt tyckte om?

 

Kanske tycker kidsen att Tony är tuff som trotsar oddsen och ensam står upp och fångar x antal kulor, uppenbart opåverkad av någon smärta, innan han faller ner död i sin pool? De kan inte tycka att det skulle vara tufft att skjuta ihjäl sin bästa vän, fördöma sin lillasyster till ett liv av missbruk och att vända sin mamma ryggen. Eller kan de?

 

"Scarface" illustrerar konsekvenserna av ett samhälle som berövar sina minst respekterade invånare på rättigheter. I det här avseendet är det fullt logiskt att historien kan tilltala människor som känner sig bortglömda. Men filmen försöker varna oss, inte uppmana till våldsam revolt. Kort sagt: budskapet är att girighet i slutändan tar död på oss. Varför försöker då ungdomar än idag efterlikna Tony Montana? Varför ger unga män i Malmö sina nyfödda söner mellannamnet Tonymontana? Det kanske helt enkelt är så att det inte finns några bättre förebilder att tillgå? Vilka positiva karaktärsskildringar av illegala immigranter eller oönskade etniska grupper kan vi egentligen erinra oss?

 

Filmens bästa scen är när Tony efter många år hälsar på sin mamma. Han tror att hon kommer imponeras av hans nyskaffade rikedomar och sin tjusiga kostym, men hon ser igenom lögnerna: "Det är såna som du som ger oss kubaner dåligt rykte". Hon har arbetat i hela sitt liv och bor i en kåkstad. Hennes egen son förkroppsligar den etniska stereotyp som sätter käppar i hjulet för hennes landsmän och som makten vill upprätthålla. Det är meningen att vi också ska lära oss något av dessa delar av filmen. Vi behöver motverka stereotyper, inte göda dem. Vi behöver visa barnen att de har alla möjligheter. Nej, förresten: det där lät väldigt naivt. Vi behöver visa dem att de förtjänar alla möjligheter. Och vi måste visa dem att vi står bakom dem: inte bara i ord utan också i handling.