Den fria marknadens offer

Att Liberalerna inser att situationen i våra utsatta förortsområden är ohållbar är ett bra första steg, men om vi verkligen menar allvar med allt prat om en likvärdig skola måste vi agera därefter: den svenska skolan behöver förstatligas. Att var tredje elev i utsatta områden lämnar grundskolan utan behörighet är något vi borde ha lyckats konstatera för länge sedan. Jag är nyfiken: när besökte en toppolitiker senast någon av de stigmatiserade skolorna (och stannade längre än tjugo minuter)?

Nyamko Sabuni hävdar att vi sviker eleverna. Hon har helt rätt. Men detta svek började redan när skolan kommunaliserades. Kommunerna har utvecklat individuella måttstockar vad gäller kunskap och sociala färdigheter (allt i konkurrensen och den fria marknadens namn). Ta min bostadskommun Malmö som exempel. Här finns exempelvis den i avseendet bristande måluppfyllelse så omtalade Värner Rydénskolan. I Malmö pratas det högt och ljudligt om ”varje elevs bästa skola” och vet ni vad det komiska är? När jag för ett år sedan började arbeta här trodde jag faktiskt att man menade allvar. Men baserat på egna upplevelser har det inte visat sig vara mycket mer än tomma ord: floskler som ser bra ut på papper men avslöjas som genomskinliga när man frågar de utsatta eleverna. Här kan vi tala om svek.

Jag förstår att det är ett långsiktigt mål man har satt upp, precis som nolltolerans mot rasism eller trafikens nollvision: men jag ser ett skrämmande hyckleri bakom kulisserna som sätter politiska och ekonomiska intressen framför barnrätten. Man är otroligt selektiv med vad man lyfter fram i det öppna. Därför tycker jag inte det är rimligt att tala om varje elevs bästa skola. Det är ett pr-knep mer än något annat. Vågar jag nämna ordet korruption? Är det inte tal om juridisk korruption så kan vi åtminstone konstatera att den är själslig. Men jag antar att det har blivit fashionabelt att sälja sig till högstbjudande.

Det är inte en fråga om bristande engagemang hos skolpersonal. Tro mig, om mina tidigare kollegor hade fått följa sin egen intuition utan rädsla för reprimander skulle man verkligen kunna åstadkomma skillnad. Men lärarna springer vilse i Kafkaliknande byråkratiska labyrinter och återvändsgränder. Samtidigt blundar skolledningen för elevernas uppenbara otrygghet. Man besväras av anställda som faktiskt talar högt om de sociala utmaningarna. I Expressen Debatt beskrev jag hur en tioårig pojke under lektionstid utbrast att han kommer skjutas ihjäl en dag. Vad blev konsekvensen? Man valde att inte förlänga min tjänst. Ledningen talar högt om betydelsen av att barnen uttrycker sina åsikter (det ingår som bekant i skolans uppdrag att fostra barn till demokratiska medborgare med rätt att yttra sig), men när eleverna gjorde en namninsamling och satte ihop en teaterpjäs som manifestation för min skull ryckte man bara på axlarna.

Hur har det kunnat gå så här långt? Det beror på att även våra kommunala skolor i allra högsta grad konkurrerar med varandra. Goda rykten måste upprätthållas annars kommer det fria skolvalet leda till att klassrummen står tomma. Skolvärlden rapporterade nyligen att hälften av landets lärare upplever en rådande tystnadskultur på sina arbetsplatser. Man håller tyst eftersom man inte kan kosta på sig hot om lönesänkningar eller rentav en uppsägning. Jag kunde kosta på mig att tala högt eftersom jag inte har någon egen familj att försörja. Man skulle kunna argumentera för att barnen på skolan var beroende av mig, men det ville man ju inte ta hänsyn till.

Nyamko Sabuni beskriver den obligatoriska konsekvenstrappan och poängterar att alla inblandade ska vara införstådda i vad som händer om en elev bryter mot ordningsreglerna. Problemet är att vi idag har skolledningar som medvetet väljer att inte upprätthålla de regler man själv har satt upp. Jag har sett föräldrar som skrämt ledningen att backa i sina beslut om tillrättavisande konsekvenser. Efter barnamordet på Möllevångstorget föreslog jag att vi på allvar skulle implementera den uttalade regel som gör gällande att s.k. skojbråk inte tillåts. Ledningen sade nej. Jag vet fortfarande inte varför, men man är uppenbarligen rädd för något. Rädd för att behöva sluta blunda? Rädd för att behöva möta eleverna? Om man är rädd för att möta elever har man nog inget i skolan att göra.