Pessimist? Jag?

 

Ibland undrar jag om jag är för pessimistiskt lagd. Lyfter jag bara fram saker som inte fungerar? Jag kan inte diagnosticera mig själv, det är upp till den som möjligen läser mina texter (och till min doktor). Jag vet att jag kan ha mina mörka perioder (särskilt så här års). Är det vad som pågår just nu? Förstorar jag upp problemen?

 

Självklart finns det också massor av positiva saker som är värda att lyfta. Jag tycker bara att vi tenderar att i alltför hög omfattning blunda för destruktiva mönster som vi inte tror att vi kan rå på. I detta avseende är jag kanske snarare optimist, eftersom jag ändå vill tro att vi faktiskt kan förändra saker: att vi har den styrkan inom oss.

 

Det är jättetrevligt att bli bjuden på pepparkakor under en julavslutning: jag har aldrig påstått att det inte skulle vara det. Jag menar bara att en pepparkaka inte suddar ut livets utmaningar. Man skulle vilja se nyktert på alltihop: det goda och det onda. Och det kanske är just det som borde vara vår ambition: att bara vara ärliga? Att inte undanhålla något. Vara öppna inför varandra. Men jag upplever att vi inte är det.

 

Visst kan man klä ut sig till clown och springa omkring på skolgården för att barnen ska få skratta en stund. Tanken är jättefin, men man kan inte roa barnen iklädd clownutstyrsel för att sedan ignorera dem när de knackar på ens dörr och vädjar om hjälp i någon personlig fråga. Man får jättegärna dela ut flyers med hjärtvärmande budskap och be eleverna hålla upp dessa vid en fotografering, men man kan inte titta leende in i kameran om man ser elever som slåss tjugo meter bort. Man kan inte prata högt om en skola som värnar om alla elevers bästa när man faktiskt vet att den inte gör det. Eller kan man?