Jämföra outfits
Som rastvakt försökte jag i den mån det var möjligt att kommunicera med så många elever jag kunde. Eleverna ansåg (med rätta) att man inte gav ett vidare intresserat intryck om man stod placerad i en klunga i mitten av skolgården och drack sitt kaffe. Om man rörde sig runt skolgården fick man vara beredd på att delta i en stor variation av lekar och samtalsämnen. Det krävdes lite flexibilitet, men i slutändan var det väldigt värdefullt eftersom man lärde känna eleverna och fick en mindre inblick i deras världssyn.
Ibland tillät tolvåringarna mig hänga med dem en stund. Ofta satt de lite avskilt högst upp i klätternätet. En lek eller social övning som jag vid några tillfällen fick äran att delta i var att "jämföra outfits". När jag bad killarna förklara för mig vad övningen gick ut på fick jag reda på att man berättade för varandra hur mycket pengar ens olika klädesplagg hade kostat för att sedan räkna ut ett sammanlagt värde. Dessa värden rankades sedan och personen med dyrast outfit gick segrande ur tävlingen.
Jag kunde inte låta bli att notera de (åtminstone i mitt tycke) ofta hutlösa summor pengar killarna påstod att deras olika plagg hade kostat dem. Särskilt intressant (eller oroväckande) blev dessa upplysningar då jag i flera fall redan hade en vag uppfattning om elevernas knapra ekonomiska hemförhållanden. Jag är förstås medveten om att killarna säkert överdrev plaggens värden, det är t.o.m. möjligt att de ljög för varandra, men övningens natur väckte känslor av obehag.
Möjligen lyckades jag tillföra en ytterligare dimension till samtalen när jag berättade att mina egna klädesplagg var inhandlade på loppis för blygsamma summor pengar eller att min bror hade skänkt mig en begagnad skjorta eller två. Poängen är att jag som vuxen och självförsörjande inte kände att jag hade något att skämmas över. Jag skäms inte över att handla på loppis. Men som tolvårig kille är det ofattbart känsligt om det kommer ut att dina föräldrar har köpt dig begagnade skor. Om inte annat lyckades jag nog vid ett par tillfällen se till att ingen av eleverna hamnade sist i värdesrankingen, eftersom jag med stolthet kunde ta den platsen.
Övningens syfte var att fastställa elevernas statusförhållanden. Denna materiella livsåskådning maskerades i en till synes oskyldig lek. Vi måste förstå hur illavarslande det är. Nyligen fick jag reda på att fenomenet "jämföra outfits" tydligen härstammar från någon inflytelserik YouTuber. Vi måste vara försiktiga med vilka värderingar vi projicerar. Om man som vuxen stolt viftar med sitt Rolexarmbandsur legitimerar man samhällets tendens att prioritera ekonomiskt värde över mänskligt värde. Barnen ser och lär av oss. Det är inte hållbart att prata om allas lika värde när man i praktiken själv inte efterlever samma ideal.