Inte min arbetsplats längre

 

Det är svårt att begripa hur vuxna människor som själva är föräldrar kan blunda när barn de ansvarar för far illa. Som förälder borde man väl kunna relatera till andra föräldrars oro? Eller har de egna barnen alltid ett högre värde? Förtjänar de bättre? Föreställ dig en skola vars ledning blundar för elevers missförhållanden: hur skulle man agera om det handlade om ens egna barn? Vilka krav tycker man att det är rimligt att ställa på sina egna barns skolor?

 

Jag besökte nyligen min tidigare arbetsplats. Jag hade inte hunnit spendera mer än tre minuter inom skolans område innan jag var tvungen att ingripa i ett slagsmål mellan två elever. En minut tidigare hade en av de här killarna kommit springande och leendes kastat sina armar runt mig. Det här är f.ö. pojken som för en tid sedan uppgav att han kommer bli ihjälskjuten en dag. Men hans skola är inte längre min arbetsplats: jag kom bara på ett två timmars besök. Under denna relativt korta tidsrymd hann jag dock bli involverad i hanterandet av fyra konflikter.

 

- Det verkar som om vi kommer få hålla i antimobbningsarbetet själva fr.o.m. nu, sade en elev till mig.

- Är det så illa? Har det inte blivit bättre?, undrade jag.

- Nej.

Drygt hälften av eleverna i en av klasserna jag tidigare har spenderat tid med uppgav att de vill byta skola. Jag frågade dem varför. "Vi blir ju mobbade!", svarade de unisont.