How easy we forget
En klass mellanstadieelever vill se på film innan de lämnar skolan inför påsklovet. Jag föreslår dokumentären "Bully". Eleverna uttrycker besvikelse över mitt förslag med motiveringen att de inte vill behöva känna sig deppiga en glädjens dag som denna. De föredrar Marlon Wayans-komedin "Little man", som bjuder på stereotyper i överflöd, sexistiska skämt och kiss- och bajshumor.
Jag reflekterar över det här en stund. Eleverna har en uppenbar poäng angående vilket sinnestillstånd man rimligen kan vilja inleda sitt efterlängtade lov med. Samtidigt oroas jag av vissa elevers uppenbara likgiltighet inför det faktum att mobbning är en daglig företeelse på deras egen skola. Eleverna hävdar att en film med mobbning som tema riskerar att göra dem nedstämda. "Det känns nog inte värre än för de barn som själva blir mobbade", resonerar jag. "Finns ingen mobbning här", påstår en elev ljudligt: "bara överkänsliga elever som ljuger ihop historier för sina föräldrar".
Fem minuter senare slår det mig att jag en vecka tidigare skrev en kränkningsanmälan om just denna elev då hon själv hade blivit utsatt för internetmobbning och inte ville komma till skolan. How easy we forget.