Ett potentiellt karaktärsfolkmord (mars 2018)

Tar skolan verkligen vara på elevernas fulla potential? Anpassar systemet sig överhuvudtaget efter barnens förutsättningar eller är det bara barnen som förväntas vara anpassningsbara? Ingen människa har sannolikt särskilt goda erfarenheter av tvång – varför fortsätter vi då tvinga barnen till saker?

”All kunskap börjar med lek”, skriver idehistorikern Sven-Eric Liedman. Jag är villig att hålla med. Ett illustrerande exempel är min sex år gamla brorsdotter Siri. Hon har inte ens börjat första klass men har redan börjat smygtitta i matteboken för årskurs 3 (min pappa berättade det här för ett par dagar sedan). ”Tycker hon verkligen att det är roligt att räkna?”, frågade jag. ”För henne är det ju bara en lek – som att lägga pussel eller spela Memory”, sa pappa. Självklart är det så det ligger till: Siri går fortfarande bara på förskolan, men det är en genuin nyfikenhet som lett henne till att utforska matematiken. Det är ju helt fantastiskt. Jag befarar bara att hennes nyfikenhet riskerar att släckas någon gång inom en snar framtid. Det var just det som hände mig: tvånget skapade ett sånt motstånd i mig att jag än idag har svårt att utföra uppgifter som jag blir tilldelad.

Missförstå mig inte: jag var en duktig elev (och det kan jag påstå utan att riskera min högt värderade ödmjukhet). Mina klasskompisar kallade mig redan i andra klass för ”Megabrain”. Jag tyckte inte att det var särskilt kul, men vad kunde jag göra? Jag var ju skyldig att sköta mig i skolan: jag var där för att lära mig saker - inte för att leka. Jag vet inte riktigt varifrån denna övertygelse kom, men jag hade väl precis som de flesta andra barn ett behov av bekräftelse (i det här fallet lärarnas bekräftelse). Min mamma var lärare, vilket jag på något sätt antar påverkade min uppfattning om att vuxna auktoriteter ska respekteras. Jag gjorde mina läxor och blev alltid godkänd, men jag hade inte många vänner på den tiden. Om detta var konsekvensen av ett aktivt val vet jag inte, men flera av mina jämnåriga tycktes vara betydligt mer socialt framgångsrika än jag.

Ungefär i takt med att jag hade tagit studenten och skulle börja studera på universitetet började jag notera hur jag, egentligen för första gången, kunde dyka upp fem minuter för sent till en föreläsning. Ibland hände det t.o.m. att jag slumrade till, trots att jag i allra högsta grad var intresserad av ämnet. Detta beteende har följt mig sedan dess. Några år senare gav mig min folkhögskolelärare en väckarklocka i julklapp eftersom jag alltid dök upp sist till morgonmötena. Det händer fortfarande att jag blir försenad till samtal med min terapeut (senast förra veckan). Detta är väldigt frustrerande och jag har ägnat mycket tid åt att försöka lista ut vad orsaken kan vara. Jag har kommit fram till att jag tror att det rör sig om någon sorts väldigt försenad ”ungdomsrevolt” och att jag revolterar mot samhällets tvång. Detta är väldigt kontraproduktivt, eftersom det är nu i vuxen ålder som jag faktiskt har möjlighet att göra helt egna val. Jag hade kanske ”mått bra av” att revoltera som barn istället? Jag anpassade mig till fullo efter skolans regler och blev mer eller mindre en mönsterstudent: men till vilket pris?

Tvång tar död på lusten. Jag vill inte att detta händer Siri. Jag vill inte att detta händer barn överhuvudtaget, men jag ser ju att det faktiskt sker. Varför måste barnen gå upp klockan halv 7 på morgonen (ofta när solen inte ens har gått upp) för att ta sig till en ofta oinspirerande skolmiljö där de tvingas sitta still timme efter timme? Jag tror att vi hämmar deras potential och istället föder ett motstånd inom dem. Montessori, Dewey, Malaguzzi och Key (och allt vad de hette) pratade redan om det här för många år sedan. Jag förespråkar inte total anarki: en lärare ska respekteras av sina elever, men det behöver inte betyda att de måste vara rädda för henne/honom. Vad är det som hindrar skolan från att utvecklas? Är det ekonomin? Är det oviljan att ändra på något som man tror fungerar? Visst kan den traditionella skolformen ge resultat: men till vilket pris?

Just nu håller jag på att utbilda mig till lärarassistent. Ingen vet ännu exakt vad det innebär att vara lärarassistent: man får nog göra sin egen definition. Men det är ett faktum att lärarna i dagens skola tilldelas övermänskliga uppdrag: det finns ju skäl till att färre och färre människor väljer att läsa på lärarhögskolan. Jag tror att arbetet som lärarassistent till stor del handlar om avlastning. Läraren ska få koncentrera sig på det hon eller han är utbildad för: d.v.s. utlärandet. Men det pågår så mycket annat i ett klassrum: sociala processer i ständig utveckling, outtalade koder, etc. Vem har egentligen tid och ork att uppmärksamma sånt här? Kanske lärarassistenten? Jag tänker mig att det till stor del är därför vi är där. Vi har möjlighet att observera barnen och följa med dem ut på skolgården efter lektionen. Det finns en möjlighet till uppföljning här, som jag tror att läraren (trots goda avsikter) ofta inte är kapabel till.

Det är lärarens ansvar att se till att barnen får med sig de kunskaper som samhället kräver av dem. Detta är ett stort uppdrag. Kanske kan vi som lärarassistenter bidra med alternativa infallsvinklar? Jag menar inte att vi ska undertrycka lärarens auktoritet, det handlar inte om det: jag menar att fler perspektiv ofta är bättre än bara ett. Om jag, exempelvis tittar på mina nuvarande klasskompisar så konstaterar jag snabbt att det som utmärker oss alla är att vi har en stor variation i utbildnings- och yrkesbakgrund: det gemensamma är att vi har erfarenheter - erfarenheter som en nyutbildad lärare sannolikt saknar. Jag vill inte riskera att låta nedlåtande, men hur mycket kan egentligen en nyutbildad 25-årig svensklärare veta om världen? De olika perspektiven behövs så att barnen förstår att deras möjligheter faktiskt är oändliga. Alla uttrycker sig inte på samma sätt – och det måste få vara ok. Vill man göra redovisning i form av en balettuppvisning så tycker jag att man ska få det, så länge man visar att man har lärt sig något.

Och vi behöver inte envisas med att jämföra barnens insatser, för det är inte det som är det viktiga. Vi ska ju se till att de skaffar sig kunskap och det kan de väl få göra på vilket sätt de vill, så länge de inte skadar någon? Annars riskerar vi att ta död på deras genuina intresse och det är inte mindre än karaktärsfolkmord. Sluta tvinga barnen att göra saker, visa dem istället vilka möjligheter de har. Låter det flummigt? Kanske, men det gör nog allt tänkande som går emot traditionen.

Precis när jag ska avsluta detta debattinlägg dimper ett litet vykort ner genom mitt brevinkast. Siri frågar mig om jag kan lära henne att vlogga. Är det inte rätt fantastiskt? Inte nog med att en nutida 6-åring faktiskt väljer att kommunicera via traditionell post, men hon utmanar även mig att vidga mina kunskaper. Jag förmodar att en vlog är en sorts videoblogg. Var hon har hört talas om detta koncept har jag ingen aning om, men det spelar ingen roll. Hon vill lära sig någonting: det är det viktiga.