Botemedlet inom oss

 

Min senaste depression varade i ungefär två år. Under dess första år var jag inkapabel att överhuvudtaget orka företa mig något. Det andra året räddade mig: delvis p.g.a. en ovanligt solig sommar, men också p.g.a. en serie sessioner av djupgående terapi.

 

Det var under terapins gång som jag faktiskt kunde konstatera att även jag har varit ett mobboffer. Jag har ju alltid vetat om det, men det har känts olustigt att nämna ordet mobbning. Jag erkänner att jag inspirerades av några modiga människor i min omgivning som före mig hade varit helt öppna med sina egna erfarenheter. De visade mig att de inte har något att skämmas över.

 

Jag antar att jag djupt inombords under lång tid känt mig både svag och misslyckad. Den här kampen har följt mig i hela mitt liv och jag utgår ifrån att den kommer fortsätta så länge jag lever. Men terapin utrustade mig med vissa användbara redskap. Redskap som har kommit väl till pass under mitt arbete som lärarassistent. Det är otroligt plågsamt att se barn gå igenom samma sak som en gång hänt en själv. Och jag antar att det här är nyckeln till alltihop: jag var utrustad med förmågan att relatera.

 

Som en del av min långtgående terapi bestämde jag mig för att ta kontakt med killen som mobbade mig för länge sedan. Det tog emot, tro inte annat. Han anade först oråd, misstänkte att jag ville hämnas på honom, men på något sätt lyckades jag övertala honom att träffas. Jag förstod det som att han ville rätta till ett fel. Vi träffades på stan och satt och pratade länge och öppet. Efter en stund började även han att beskriva sina upplevelser av att ha blivit mobbad som barn.

 

Tidigare hade jag inte haft någon som helst aning om vad han själv hade varit med om, men när han beskrev det förtryck som han redan som 6-åring hade blivit utsatt för blev bilden på något sätt komplett. Han var själv mobbad. Sedan mobbade han mig. Vid denna insikt kunde jag känna en viss lättnad i vetskapen att jag inte har mobbat någon annan som kompensation för min egen utsatthet. Men sedan steg oron inom mig igen. Hur kunde jag egentligen vara säker på det? Min egen upplevelse är att jag inte har varit mobbare, men det finns ingen garanti på att alla andras upplevelser nödvändigtvis överensstämmer.

 

Vad jag försöker säga är att ingen människa sannolikt är helt oskyldig. Men vi har makten att kontrollera vårt eget beteende. Vi behöver inte sprida vidare den sjukdom som smittat oss. Jag talar om en cykel av ren ondska. Jag vet inte varifrån den ursprungligen kommer. Jag vill inte förvandla det här till en diskussion i teologi, men jag vet att åkomman är högst smittbar. Botemedlet finns dock inom oss.

 

När killen som en gång mobbade mig och jag skulle ta avsked från varandra sträckte han ut sin hand till mig och sa: "Tack, det här var nästan som terapi för mig". När han sa så gjorde det på något sätt att allt nästan var värt det.