Miniatyrdiktaturer
De rektorer som nu ställer sig bakom Skurups egen Mattias Liedholm för att ställa den grundläggande frågan om vem man som skolchef förväntas vara lojal mot; stat eller huvudman (kommun), är på väg att väcka något oerhört viktigt.
I dagsläget har vi många kommuner som i praktiken agerar miniatyrdiktaturer. Antingen är man inte kompetent nog att följa svensk lagstiftning eller så tror man sig stå över den.
Att som rektor ifrågasätta sin direkta överordnade, om detta är vad som faktiskt krävs för att stå upp för elevers rättigheter, vittnar om integritet, mod och empatisk förmåga. Den sortens ledarskap är inspirerande och förtjänar all respekt.
Liedholm beskrivs av sina tidigare kollegor som precis en sådan ledare: "Han är inte konflikträdd och vågar ifrågasätta beslut uppifrån". Skurups grundskoleförvaltning verkar definiera gott ledarskap som det rakt motsatta. Kommunpolitikerna hänvisar t.o.m. till ett, från Liedholms sida, "bristande ledarskap".
Maktdynamiken på vissa skolor följer precis samma struktur. Men här uppvisar rektorer istället en blind lojalitet gentemot sin respektive huvudman, även om man rimligen borde förstå att många av de beslut som fattas både är omoraliska och illegala.
Ändå gör man som man blir tillsagd, för då riskerar man ju inte att förlora sitt jobb. I det här avseendet riskerar Liedholms fall att ytterligare skrämma våra konflikträdda ledare till fortsatt tystnad. Eleverna får ta smällen. Som alltid.
På dessa skolor är det istället anställda lägre i den politiska hierarkin som riskerar sina jobb. Jag är ingen hjälte: jag är lat, pretentiös, uppmärksamhetssökande och lider bevisligen av ett lindrigt Messiaskomplex - men jag offrade min tidigare anställning och mitt kommunala rykte för att göra ett offentligt ställningstagande i enlighet med min tolkning av vår lagstiftning samt FN:s vedertagna Barnkonvention.