Korruption

 

Världsbankens definition av ordet korruption lyder: "Missbruk av offentlig makt för privat vinning". Wikipedia utvecklar begreppet på följande vis: "ett slags politisk brottslighet genom vilket gärningsmannen, som har offentlig makt, bedrar allmänheten".

 

Transparency International vidhåller att Sverige är relativt förskonat ifrån korruption, men beskriver samtidigt vårt land som den mest korrupta nationen i Skandinavien. Organisationens talesperson Ulla Andrén kommenterar: "Vi är absolut mycket naiva i Sverige. Vi tror att korruption är något som händer där borta men inte här. Men så är det inte".

 

Varför vill jag diskutera korruptionen i det offentliga Sverige? En serie samhällskatastrofer (varav COVID-19 är det senaste och mest omtalade exemplet) verkar ha satt igång en ny våg av kritik mot nedmonteringen av våra grundläggande institutioner. När människor själva insjuknar eller åtminstone känner någon som drabbas blir bristerna tämligen påtagliga. Det är verkligen hög tid att diskutera vårt lands sjukvård. Men en akut diskussion om skolans utveckling är också nödvändig.

 

Ägare till privata skolor som Internationella Engelska Skolan väljer att placera intäkterna i sina egna fickor istället för att tvingas hantera diverse uppkomna kriser, som exempelvis personalbrist. Man stänger skolorna och arrangerar digital hemundervisning. Detta är, enligt min uppfattning, ett typexempel på korruption. Skolorna må vara privatägda, men så länge man ägnar sig åt något så basalt som barns undervisning kan man inte rimligen påstå att verksamheten står helt utanför det offentliga.

 

Hur ser det då ut i våra offentliga skolor? Jag kan bara beskriva situationen i Malmö med mina personliga observationer och erfarenheter. Men här finns ett flertal rektorer som påminner om advokaten i "Jurassic Park". Advokaten i filmen överger barnen i bilen när en T-Rex går till attack. I panik låser han in sig på den offentliga toaletten. Han blir sedermera uppäten, men nu avviker jag ifrån ämnet.

 

I Malmö stad är det på sina kontor man som rektor kan låsa in sig när det börjar osa hett utanför. De utsatta barnen lämnas kvar. Jag har själv bevittnat ett flertal exempel på detta fenomen och har hört berättas om ett ytterligare antal liknande situationer (läs mina tidigare inlägg för några detaljerade beskrivningar).

 

Samma skolchefer verkar inte känna några större samvetskval över att spendera skolbudgeten på diverse utstuderade jippon, trots att elevernas sociala vistelsemiljö är högst bristfällig. Jag förstår att det kan vara känsligt att ta någons parti i en sådan fråga. Vissa rycker på axlarna och säger: "Vi vet ju att chefen tycker om att festa. Det är hans personlighet." Visst kan det vara kul med festligheter, men i vissa sammanhang känns det bara... opassande.

 

Istället säger man upp personal som visserligen må ha elevers sympati men ändå utgör ett hot då de uppenbarligen vågar ifrågasätta ledningens beslut om de anser det vara nödvändigt. För att vara på den säkra sidan sprider man ryktet att dessa anställda är illojala och ser således till att de inte blir anställda inom kommunens gränser igen.

 

Men tillvägagångsättet eller metoden: vad kan vi egentligen säga om den? Vill vi att det ska fungera så här? Är det rimligt att man som anställd riskerar sitt kommunala rykte om man påpekar att ens elever inte mår bra?

 

Är det rimligt att biträdande rektorer som, utan att skämmas, uppger att de inte tar sig tid att förklara för vårdnadshavare vilka rättigheter de har eftersom deras kunskaper i svenska är så begränsade att de "ändå inte fattar nånting av vad man säger till dem", faktiskt får behålla sina poster utan att granskas? Vad väljer vi egentligen att betrakta som korruption?