Vad var det jag sa?
Jag vill försöka välja mina ord med omsorg och hoppas att jag nu inte skriver något jag senare kommer ångra: men ibland känner man spontant att man skulle vilja gå till sina överordnade och ställa dem frågan ”Vad var det jag sa?”
Ungdomar blir beskjutna nära Möllevångstorget och en femtonåring avlider till följd av sina skador. Inte långt därifrån står skolan som är min arbetsplats.
För några dagar sedan vikarierade jag på en bildlektion. Jag sa till barnen att de fick rita vad de ville så länge det inte var något opassande. Jag sa också till dem att jag litar på att de är så pass mogna att de kan avgöra vad som är passande och vad som inte är det. En kille (elva år) tecknade (en väldigt detaljerad och realistisk) kalasjnikov. När jag ifrågasatte motivets lämplighet möttes jag av kommentarer i stil med ”men vad fan ska vi annars rita för något?”, ”du är inte rolig, Torsten”, ”vi flippar bara!” och ”lägg dig inte i.”.
Till saken hör också att jag tidigare samma dag fått reda på att min tjänst inte kommer förlängas efter terminsslutet på grund av budgetnedskärningar. Jag är medveten om att värdegrundsarbete (som under mitt år på skolan varit mitt huvudsakliga fokus) inte är mätbart på samma sätt som exempelvis studieresultat, men för mig har det aldrig rått några som helst tvivel om sambandet mellan trygghet och studieframgång. När jag anställdes sa man till mig att utmaningarna var stora. Jag hävdar med bestämdhet att läget inte är uppenbart förändrat, vilket jag också vågar påstå bevisas ytterligare av barnamordet vid Möllevångstorget förra helgen.
Jag har gång på gång fått höra att det finns en långsiktig plan för att implementera trygghets- och värdegrundsarbete i undervisningen, men att detta sannolikt inte träder i kraft förrän till nästa läsår. Gång på gång har jag också svarat att det är jättefint med storslagna planer, men insatser behövs här och nu, och i brist på andra initiativ har mina kollegor och jag själva fått planera och arrangera aktiviteter med syfte att uppmuntra barnens empati.
Avslutningsvis får allt det här mig att minnas ännu ett intressant tillfälle från veckan som har gått: Jag satt med några kollegor i vårt personalrum och vi beklagade oss internt över vilket signalvärde som projiceras när inga felsteg egentligen följs upp av konkreta konsekvenser.
- Hur långt ska det behöva gå?, frågade en kollega.
- Någon måste väl bli mördad, sa jag och vi suckade uppgivet tillsammans.