Om modet att prata

Veckan innan påsk utsätts en elev i årskurs 5 för ett fysiskt påhopp. Efteråt ber hon mig avstå ifrån att skriva en kränkningsanmälan. Hon kan inte riktigt förklara varför, men jag misstänker att hon är rädd för att konsekvensen blir att situationen eskalerar ytterligare.

Några dagar senare söker eleven upp mig igen och vill prata. Hon säger att hon har funderat och kommit fram till att hon faktiskt vill göra något, men hon vet inte riktigt vad. Hennes bästa vän följer med som emotionellt stöd och vi sätter oss i ett tomt fritidsrum. "Jag har aldrig mått så här dåligt, Torsten", säger eleven. Jag inser att jag inte har beskrivit några detaljer ur min egen barndom för barnen och berättar om mina egna upplevelser av att vara mobbad. För tio år sedan skulle jag nog inte ha vågat göra det. Kanske inte ens för fem år sedan. Jag har nu kommit till insikten att det faktiskt inte var mig det var fel på och därför skäms jag inte längre. Det rinner tårar nedför kinden på en av eleverna. Den andra säger, med ganska skakig röst, att hon tror att hon kan tänka sig att ställa upp med ett personligt vittnesmål under nästa föräldramöte för att försöka få de vuxna att vakna. Klockan har inte passerat nio på morgonen men för mig har dagen redan nått sitt crescendo.

Idag träffas vi för ett uppföljningsmöte. Nu berättar tjejerna för mig att de har fortsatt med sina funderingar under påsklovet. De pressar mig lite; inte på ett jobbigt sätt utan enbart konstruktivt och ber mig förklara vad jag själv har åstadkommit under ledigheten till förmån för vårt gemensamma projekt. Jag skäms litegrann, så klart, och berättar att jag mest har försökt vila men att jag nog också har processat en del tankar, om än på ett mer omedvetet sätt.

Tjejerna sprudlar av idéer. De gör fantastiska illustrationer, ritar mindmaps och börjar skissa på sina "vittnesmål". Det är helt otroligt vad de lyckas åstadkomma på bara en timme. När det är dags för dem att följa sin schemalagda aktivitet frågar de om jag inte ska följa med. Jag säger att jag gärna stannar kvar i rummet en stund. Det har blivit min tur att gråta lite.

När jag under början av dagen frågar eleverna om de kan tänka sig att läsa upp sina texter för mina kollegor är de initialt skeptiska. Allt är nog lite för känsligt och en av dem säger att hon lider av scenskräck. Sex timmar senare sitter vi i personalrummet tillsammans med resten av arbetslaget som publik. Tjejerna läser sina texter högt och trots bristen på en överdrivet scenisk omgivning är det ändå sannolikt en av mina mäktigaste upplevelser någonsin.

- Ni föräldrar borde veta att era barn är viktigare än pengar och jobb, och om ni verkligen bryr er borde ni också komma på föräldramöten och utvecklingssamtal.

- Det som ni missar nu kommer ni aldrig kunna ta igen.

- Om alla tar mod till sig och står upp för varandra kommer vi att döda mobbningen.

Normalt sett motsätter jag mig användandet av ordet 'döda', men när det gäller mobbning anser jag det för en gångs skull vara befogat.

- Låt oss kämpa för att alla är lika mycket värda och blir behandlade på samma sätt.

Det här är briljant: bättre än allt jag själv någonsin har skrivit. Och de här tjejerna har inte behövt tjugo år för att processa all skit de går igenom: de gör det samtidigt som den utspelas. Det är vad jag kallar för mod.