Inte direkt raketforskning
Statsministern lyckas dra slutsatsen att det kan finnas en koppling mellan gängkriminalitet och segregation. Utbildningsministern föreslår att extra personal i utsatta skolor kan vara en förebyggande lösning. Det här är inte direkt raketforskning. De slutsatser som ministrarna drar efter åratal av misär och utanförskap har vi, som s.a.s. arbetar ”på marken”, påtalat sedan (vad som i alla fall känns som) urminnes tider.
Jag behöver ingen ministerpost för att förstå att det inte är en hållbar lösning att skära ner på skolors budget. Det enda jag behöver är en minimal inblick i skolans dagliga verksamhet. Hur verklighetsfrånvända är våra beslutsfattare?
Skulle ministrarna kanske förstå allvaret om vi hänvisade alla förtvivlade föräldrasamtal till deras direktnummer? Skulle de förstå om man bad dem hoppa in som vikarier varje gång en ordinarie lärare sjukanmäler sig? Skulle de förstå om man skickade alla gråtande elever till dem? Låt statsministern förklara för den tioåriga flickan som dagligen utsätts för hot av pojkarna i klassen varför hon måste komma till skolan även om varje fiber av hennes kropp säger att hon inte borde.
I verkligheten tar jag många av de här samtalen. Men om tre veckor upphör min tjänst (apropå utbildningsministerns hypotes om vad extra personal skulle kunna åstadkomma). I brist på bättre förslag får jag hädanefter hänvisa eleverna till rikets ministrar. De påstås ju ändå ha befogenhet att förändra saker. Jag kan följa mitt hjärta och försöka finnas tillhands för den livrädda tioåringen, men jag kan inte fatta de juridiska beslut som behövs för att säkerställa någon form av trygghet. Skulle tioåringens tårar måhända lyckas väcka någon form av empati hos våra beslutsfattare?