Har golare verkligen inga polare?

- Vi kan bara hjälpa er om ni berättar för oss vad som pågår?

- Vi är inga tjallare!

- Då har vi ett väldigt allvarligt problem: det kallas för tystnadskultur.

- Jag skulle aldrig berätta för någon vuxen om min kompis var stökig.

- För då skulle du vara en snitch?

- Ja. Och då blir det en massa drama. Sen kommer alla att kalla mig för snitch och sånt.

- Om man har gjort nånting som man vet är fel är man ju skyldig att berätta?

- Kanske när du var barn, men nu för tiden: om man snitchar en gång kommer man alltid vara en snitch.

Utdraget är saxat ur ett samtal mellan mig och några mellanstadieelever. Jag har delat med mig av ett genuint replikskifte direkt från mellanstadieklassrummet. Golar jag? Är jag illojal som sprider information utanför skolans väggar? Kommer någon spränga min brevlåda? Får jag kanske aldrig jobb igen? Det får vara värt det. Jag är en stolt golare. Jag anser mig vara skyldig att synliggöra problem som i längden skadar vårt samhälle och dess invånare.

Journalisterna Johanna Rapp och Erik Wiman rapporterar om tidigare gängkriminella som har vittnat och nu lever under konstanta dödshot. Som läsare ryser vi. Samtidigt sitter vi i våra välpolerade hem och betraktar oss själva moraliskt överlägsna de individer som följer gatans lag. Men paradoxen är att en majoritet av alla samhällsinvånare lever efter precis samma filosofi: om du tjallar råkar du illa ut.

Mentaliteten tenderar dessvärre att bli särskilt uppenbar på våra skolor (jag syftar inte enbart på elevernas referensvärld): marknadstänkandet och den ständiga konkurrensen har förvandlat även kommunala skolor till vinstdrivande företag. Jakten på den åtråvärda skolpengen har successivt förvandlat skolan till en institution som gärna begraver sina hemligheter innanför porten. Inget får hindra marknadsföringen. Inte ens elevernas hälsa. Fråga dig själv vilken outtalad atmosfär som råder på din egen arbetsplats? Omfånget av vårt moderna samhälles hyckleri är häpnadsväckande. Och någonstans mitt i allt hyckleri förväntar vi oss att våra unga ska lyckas navigera sig fram?

Jag hävdar att det verkliga sveket består av det faktum att många elever (och lärare) tvingas gå till sina skolor med en växande känsla av obehag. Missförstå mig inte: jag tycker verkligen om mitt jobb. Faktum är att jag nog skulle kunna säga att jag älskar det. Men affektionen för mitt uppdrag grundar sig i de dagliga möten med elever som skänker mig upplevelsen av att växa som människa: hälsosamma utbyten av information. Det är dessa stunder som tillhandahåller den energi jag behöver för att orka med resten av dagen.

En av mina elever snitchade. Så sade gatans lag. Vad hon rent konkret gjorde var att tillhandahålla mig särskild information i avsikt att skydda sin bästa vän. Under en idrottslektion började hennes ansikte oförklarligt att rodna okontrollerat. Hon förstod själv inte vad som pågick men plötsligt låg hon på golvet och förmådde inte resa sig upp igen. Hon drabbades av sitt livs första panikångestattack.

Jag vet hur panikångest känns. En gång fick jag en attack på jobbet. Ingen fysisk smärta jag någonsin har upplevt kommer i närheten av detta obehag. Jag minns att jag i desperation låste in mig på toaletten. En vuxen man, inlåst på toaletten, som ringde sin mamma och bad henne komma och hämta honom.

Tillbaka till min elev. Idrottsläraren tvingades avbryta lektionen för att bära henne tvärs över gatan till barnakuten. Väl där, framför ögonen på barnläkaren, upplevde hon sitt livs andra panikattack. Senare berättade eleven för mig att hon i flera veckor hade drömt mardrömmar om hur hon steg in genom skolans entré för att mötas av klasskompisen som hon hade golat på.

När jag gick i sjunde klass stämplades även jag som golare. Inom loppet av en dag vände sig hela skolan mot mig. Från att ha varit en ganska populär (och för min ålder rätt så enigmatisk) trettonåring förvandlades jag övernatt till totalt utstött. Min klassföreståndare gjorde allt han förmådde, men inte ens han kunde rå på den rådande mentaliteten. Jag bytte skola. Ärren sitter kvar och de bränner extra starkt när jag ser mina elever gå igenom samma sak som en gång hände mig.

Det är en skillnad mellan att tjalla i avsikt att avancera sin egen karriär på någon annans bekostnad och att tjalla för att medvetandegöra sin omgivning om ett strukturellt problem. Detta står jag fast vid. Om du vill får du kalla mig för golare. Jag är en stolt golare.

En förkortad version av texten publicerades av Dagens Arena.