Gör något åt det
En kollega berättar för mig att han har haft ännu ett samtal med en särskild elev i syfte att stilla dennes oro. Eleven utbrister ljudligt med jämna mellanrum att han går på världens sämsta skola eftersom ingen gör något åt de sociala problem som existerar här. Den frustration som skolpersonalen upplever här kan liknas vid att trampa vatten. GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.
Hur förklarar man för en tioåring att man gör allt man kan för att hjälpa honom men att ens händer är bundna? Vi har ofrivilligt blivit en del av någon sorts mardrömslikt (men högst verkligt) Kafkasystem i vilket byråkratin (för att inte tala om löneförhandlingarna) är betydligt viktigare än elevernas själar. Vem är förstelärare? Det är tydligen mycket viktigt att kunna svara på. Utgår vi egentligen ifrån Barnkonventionen i vårt arbete? Låt oss sopa denna fråga under mattan för en stund. Så länge skolan (bokstavligt talat) inte brinner kan vi tillåta oss att blunda och istället förhandla fram bättre löner. GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.
Jag brukar säga till barnen att en ursäkt inte är värd något om man fortsätter upprepa ett skadligt beteende. Jag trodde att det var meningen att vi vuxna skulle fungera som förebilder? Vi är bevisligen inga särskilt bra förebilder om vi begår precis samma misstag som vi anklagar barnen för. GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.
Fritidspedagoger täcker dagligen upp för insjuknade lärare. Vad jag vet ingår detta inte i deras uppdrag. Ändå förväntas de alltid vara tillgängliga. Vem täcker upp för fritidspedagogerna när de blir sjuka? Ingen. Vad är signalvärdet här? En lärares uppdrag är värdefullt, men fritidspedagogens uppdrag kan kvitta. GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.
Behöver vi mer våld i vårt samhälle? Tydligen, eftersom de flesta politiska beslut som fattas skapar ytterligare motsättningar. Om t.o.m. vår statsminister börjar förstå att segregationen har sina nackdelar borde väl vi andra också kunna göra det? GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.
En särskild elev på min skola utsätter i snitt tio andra elever för fysiska eller psykiska påhopp om dagen. Jag har räknat. Det spelar ingen roll hur många kränkningsanmälningar jag skriver eftersom inga åtgärder kan sättas in så länge föräldrarna inte vill att deras son utreds. Jag antar att det måste vara en känslig fråga. Kanske skulle en eventuell diagnos vanära hela släkten? Vad vet jag? GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.
Istället väljer elevens föräldrar att ignorera våra försök att boka in möten med dem. När de väl väljer att visa sig verkar det enbart vara i syfte att konfrontera klassföreståndaren och skuldbelägga henne: ”Min son är en väldigt känslig kille. Han gör aldrig något om ingen provocerar honom”.
Många föräldrar verkar vara så aningslösa att de förmodligen aldrig skulle känna igen sig i den här beskrivningen, även om de sitter och läser min insändare till morgonkaffet. Eller så handlar det om något så enkelt som förnekelse. GÖR. NÅGOT. ÅT. DET.