Drömmar om Lamborghini

 

Möllevången brukar kallas för Malmös pulserande hjärta. Och visst känns det så ibland. Här möts folk från världens alla hörn. Här rör sig de politiskt medvetna. Men det finns en baksida och den gör sig än mer påmind för var dag som går. I en lägenhet, någonstans på Möllan, sitter en ung idealist som är genuint bekymrad över samhällsutvecklingen och som drivs av ett djupt engagemang att göra världen bättre. I en annan lägenhet, kanske i samma byggnad, bor en individ med en förkastlig människosyn. Denna person livnär sig på samhällets förfall och tvekar inte att utnyttja de barn som redan känner sig övergivna.

Lördag kväll: en 15-åring skjuts ihjäl på Möllevångstorget. Måndag morgon: eleverna återvänder till skolan efter en omskakande helg. Jag vill initiera någon sorts diskussion om vansinnesdådet. Det visar sig snart att flera av barnen vet betydligt mycket mer om händelsen än jag, vilket egentligen inte alls är märkligt med tanke på att skjutningen inträffade i området där de bor. Det blir också fort uppenbart att barnen har ett stort behov av att lyfta sina tankar.

En elev undrar hur det kan förefalla vara så enkelt att få tag i skjutvapen. "Jag tjuvlyssnade på min storasyster igår när hon pratade med sin kompis och de sa att vapen smugglas in i landet”, svarar hans klasskompis. Jag säger något i stil med: ”Sen kan de här vapnen användas till att skjuta ihjäl människor, precis som i helgen”.

- Det kommer hända mig också, utbrister en tredje elev.

- Vad menar du?

- Jag kommer också bli ihjälskjuten en dag, svarar han.

Jag kan inte förmå mig att säga något tillbaka. Den här killen ska snart fylla elva år. I normala fall skulle jag nog ha utgått ifrån att hans kommentar var en nervös reaktion, men jag har hört rykten om att han, sin ringa ålder till trots, agerar springpojke mellan gatornas hörn sent om kvällarna. Eleven tenderar också att oannonserat lämna skolans område under undervisningstid och jag har ett flertal gånger fått släppa allt mitt planerade arbete för att leta upp honom och hans kompisar.

I Göteborgsposten uttalade sig nyligen ett flertal svenska polischefer verksamma inom särskilt utsatta områden gällande rekrytering av kriminella: de yngsta barn som påträffas involverade i narkotikaförsäljning är just tio år gamla. En kurator på Rosengårdsskolan intervjuades nyligen i TV och även hon menade att särskilda resurser behöver läggas på elever i mellanstadieåldern. Dessa barn är uppenbarligen attraktiva för kriminella nätverk, men så pass unga att det fortfarande finns en möjlighet att nå dem innan det är för sent. Denna möjlighet driver mig och mina kollegor som arbetar i mellanstadiet på en grundskola belägen i centrala Malmö. Men jag blev nyligen informerad om att min tjänst kommer upphöra efter terminsslutet.

Jag misstänker att skolan inte är den enda institution som för tillfället går på sina knän. Det är rimligt att anta att detta även gäller polis, socialförvaltning och BUP. Flera av våra elever (för att inte tala om deras vårdnadshavare) har väntat på utredningsresultat i åratal. Jag skuldbelägger inte BUP för detta. Jag skuldbelägger de som fortsätter skära ner på förebyggande samhällsfunktioner.

I första utkastet av denna text bad jag alla som på något sätt tillhör Malmös kriminella nätverk att dra åt helvete. Men lite senare dök en ny tanke upp. Det slog mig att för bara några år sedan var antagligen ni de killar som lämnade skolgården utan tillåtelse. Det här handlar alltså om en ond cykel. Ni fick inte den hjälp ni borde ha fått, och det är fruktansvärt, men det betyder inte att ni har rätt att rekrytera våra elever.

Och vad är föräldrarnas roll i det hela? Jag antar att det varierar. I vissa fall handlar det säkert om vårdnadshavare som inte predikar sunda ideal vid middagsbordet. Det är inte ovanligt att jag inleder måndagsmorgnar med att avråda uppretade föräldrar ifrån att klampa in på skolan för att tillrättavisa någon annans barn. För några veckor sedan fick jag och mina kollegor avstyra en potentiell familjefejd innanför skolans väggar efter att två elever hade bråkat under rasten. Mitt emellan de två släkterna stod till en början min kollega (som för tillfället gick med kryckor) ensam innan fler av oss kunde ansluta. Vad jag vet följdes händelsen inte upp av någon diskussion om vår arbetsmiljö eller för den delen om miljön våra elever växer upp i.

Men jag skulle säga att det i desto fler fall verkar handla om frånvarande föräldrar. De har det säkert också väldigt jobbigt, men vad kan man egentligen säga när två föräldrar dyker upp på ett möte som femtio vårdnadshavare har blivit kallade till? Fem stycken lärare var närvarande. Vad sägs om den statistiken?

Det är mitt arbetslag man först väljer att skära ner på. Den första som får kicken råkar bli jag. Jag kom ju in sist, så det finns kanske en viss logik i det hela men skolledningen vet om att jag under mitt år på skolan har fokuserat på värdegrundsarbete och stärkande av elevernas självkänsla. I Malmö stad pratar man mycket och högt om ”varje elevs bästa skola”, men detta är, i mitt tycke, dessvärre inte mycket mer än tomma ord. Antisocialt beteende sprider sig som cancer. Det börjar med skojbråk på skolgården. Jag ser det varje dag. Varje rast. Men barnen vill inte att jag lägger mig i. De tycker inte att det angår mig.

Sigrun Sigurdsson från Fryshuset sa i direktsändning: ”Gängen är bra på att rekrytera. Det måste vi också bli” . Vad gör gängen så framgångsrika i sin rekrytering? Jag gissar på att de hittar sätt att vädja till barnens drömmar. Drömmar om att köra Lamborghini, drömmar om att från topp till tå gå klädd i de dyraste märkeskläderna, drömmar om en tjusig villa med strandutsikt nere på Näset: drömmar om det materiella.

Jag känner igen det här från många elevsamtal på skolgården. Framtidsutsikterna handlar ofta om att bli rik, men man har inte funderat över vägen till rikedom. Inte heller verkar någon vuxen ha lyft det faktum att den säkraste vägen till ekonomisk (för att inte tala om emotionell) rikedom är att identifiera ett genuint intresse, d.v.s. något som man skulle kunna tänka sig att arbeta med i resten av sitt liv. Lamborghinin representerar egentligen bara den status som barnen vet att de aldrig kommer uppnå. De lever med samma innersta önskan som alla vi andra: en önskan om att på allvar respekteras.

Bara en av punkterna i regeringens åtgärdsprogram för hantering av gängkriminalitet handlar om en direkt satsning på landets skolor. I verkligheten tar man uppenbarligen varje chans man får att ytterligare skära ner på skolornas budget, vilket gör att fler och fler hängivna pedagoger blir uppsagda (och de som återstår bränner som konsekvens oundvikligen ut sig). Av allt detta kan jag bara dra två möjliga slutsatser:

1) Beslutsfattarna har ingen aning om hur verkligheten ser ut.

2) Beslutsfattarna är medvetna om situationen men bryr sig inte.

Jag vet inte vilket alternativ som skulle vara värst, men jag hoppas fortfarande bli motbevisad.

Var finns egentligen logiken? De här barnen har så låg självkänsla att de hånar sina akademiska insatser men de ifrågasätter inte sitt beteende när de slår på varandra i skolkorridoren eller kallar varandras mammor för horor. Barnens självkänsla kommer inte förbättras av att vi vuxna, en efter en, lämnar dem i sticket.

Detta är just vad jag är rädd för: att barnen ska tro att jag överger dem, att jag blir ännu en i raden av otaliga vuxna som lämnat dem åt sitt öde. Men det är inte jag som har valt att säga upp mig. Det är ett val som ledningen har tvingats fatta p.g.a. bristande ekonomiska resurser. Det är, när allt kommer omkring, en politisk fråga och i slutändan ytterligare ett symptom på ett samhälle i vilket empatin successivt avtar och ingen längre tar ansvar.

Jag vet att det finns folk som sitter och läser min text som tänker för sig själva att det här inte angår dem: de bor i stadsdelar där dessa problem inte existerar och där barnen vet vad som är rätt och fel och således utvecklas till propert studiemotiverade elever. Men även dessa människor flyr från sitt ansvar. Vi är alla en del av denna tidsanda. Expressen skrev i veckan om Malmös ”knarkande medel- och överklass” som finansierar stadens gängvåld. En anonym missbrukare från ett av stadens mer välbärgade områden uttryckte det så här: ”Bara vi får våra grejer så skiter vi i vad de gör med varandra.”

Ett barn tappar lätt sin moraliska kompass om samhället inte agerar. Missbruk och mord har blivit en del av tioåringarnas vardag. Och det är vårt fel. Vi är alla ansvariga.

En förkortad version av texten publicerades i Expressen.

Federico Moreno och Simon Larsson skrev även uppföljningsartiklar på temat.