4.1 Individualistiskt samhälle

Dagens samhälle genomsyras inte av en kollektivistisk anda. Precis som skolan har förvandlats till en konkurrensdriven verksamhet verkar det (om än på ett implicit sätt) inte längre vara ett framgångsrikt koncept att likställa andra individers behov med sina egna. Individualismen högaktas och som konsekvens förlorar vi kontakten med människor i vår omgivning. Vi uppmuntras helt enkelt inte att visa intresse för andra människors tillvaro, eftersom det inte verkar finnas någon materiell vinning med det. Barn och ungdomar som bor i samma stad (ibland kanske bara med någon kilometers avstånd) tycks existera i helt skilda världar. Vad som i bästa fall hade kunnat fungera som ett meningsfullt utbyte reduceras till väldigt förenklade stereotyper. Dessa stereotyper föder rädsla och ur rädslan växer också hatet.

4.2 Att problematisera värdegrundsbegreppet

Skolan befinner sig i ett stadium då begrepp som kunskap och värden behöver problematiseras. Men just detta kan upplevas som väldigt irriterande för människor som därmed ser sin fasta övertygelse om vad som är rätt och fel ifrågasatt (Sernhede 2011, s. 15). Värdegrunden är en tveksam metafor, eftersom uttrycket utgår ifrån att grunden är fast och orörlig, vilket inte helt stämmer överens med det verkliga samhällsklimatet. Ytterst få skulle sannolikt offentligt motsätta sig påståendet att ”alla människor har samma värde” - ändå ser vi hur vårt samhälle genomsyras av ett helt motsatt budskap. Man omformar och anpassar samhällets explicita värderingar efter sina egna preferenser och behov. Därför behöver värderingarna konkretiseras och vi måste kunna legitimera dem på ett trovärdigt sätt i skolans undervisning. Även här är grundförutsättningen en ömsesidig kommunikation och öppna sinnen.

Jag tror att de flesta av oss faktiskt ”hittar rätt” om vi bara tillåter varandra att söka efter svar utan att det alltid finns någon annan som i förväg förklarar för oss vad som är rätt och fel. I slutändan är det mest rationella att ha ett demokratiskt förhållningssätt, eftersom det helt enkelt gör livet lättare att leva – för en själv och för andra. Med läraren som handledare ska eleverna själva kunna komma fram till denna slutsats (Mattsson & Hermansson Adler 2008, s. 60).

Vi måste ständigt ompröva våra egna värderingar. Svaret ligger kanske just i vår förmåga att kommunicera med varandra. Hur kan någon av oss på riktigt nå den ”rätta” slutsatsen om vi inte först har laborerat med alternativen? Det kanske egentligen inte är grunden vi står på som behöver vara stenhård och solid? De okränkbara idealen kanske vilar ovanför oss istället för under oss? I själva verket kanske våra liv går ut på att vi ska försöka nå dit?

Våra mest grundläggande värderingar är mer eller mindre odiskutabla: exempelvis idén om allas lika värde. Det är inte betydelsen som behöver ändras, utan hur vi väljer att uttrycka konceptet. Precis som det inte ligger i vår makt att påverka det faktum att varje människa föds och dör, kan vi inte heller påverka det faktum att alla människor föds med samma värde. De flesta har däremot möjligheten att påverka vad som händer en själv mellan födseln och döden. Våra uttalade värderingar borde vara lika organiska och påverkansbara. Vi borde prata om ett värdeideal istället för en värdegrund, för hittills har ingen människa i historien nått hela vägen fram. Det har inte skolan gjort heller. Processen är ständigt pågående - alltid i rörelse.