3.1 Apelgårdsskolan

Apelgårdsskolan är en grundskola med ca. 330 elever, belägen i Malmöstadsdelen Rosengård. För ungefär femton år sedan uppmärksammades skolan medialt p.g.a. undermåliga studieresultat. Rosengård har under lång tid utsatts för territoriell stigmatisering och utmålats som en problemzon med stora inslag av arbetslöshet, integrationsproblem, kriminalitet och religiös radikalism (Skånska Dagbladet 2009). Enligt Rädda Barnens rapport om barnfattigdom lever 62% av barnen i Rosengård under fattigdomsstrecket (Sernhede 2011, s. 27). I stark kontrast till detta uttrycker samhällsläraren på Apelgårdsskolan att hon aldrig har känt sig hotad i stadsdelen: ”Jag har arbetat här i elva år. Stämningen är familjär. Folk är vänliga mot varandra. Jag känner mig faktiskt tryggare här än någon annanstans.”

Läraren berättar om en händelse som nyligen utspelade sig på skolan då en pojke uttryckte sig nedvärderande mot en flicka i sin klass. Flickan var övertygad om att pojken därför hatade henne: ”Jag pratade med pojken som förklarade att det hårda språkbruket helt enkelt var hans sätt att hämnas på flickan, som han upplevde hade avvisat honom. När vi pratade med flickan visade det sig att det inte alls hade varit hennes avsikt att avvisa honom. När pojken förstod detta slutade han att använda sig av nedsättande ord.” Något som är viktigt att påpeka i sammanhanget är att man inte väljer att använda pojkens förklaring som försvar för sitt uppvisade språkbruk utan endast som en förklaring.

Läraren tycker sig bland vissa elever på skolan skönja återkommande homofobi. Nyligen invigde man en fritidsgård i anslutning till skolan och eleverna togs emot av en ung man som arbetar i skolan och som i likhet med merparten av skolans elever betraktar sig själv som troende muslim. Mannen frågade eleverna om de ansåg sig ha rätten att döma någon annan. Efteråt hänvisade han till Koranen, som enligt hans egen tolkning, tydligt uttalar att det bara är gud som har denna rätt. En trovärdig förebild lyckades här utmana elevernas fördomar tack vare deras gemensamma referenspunkter.

3.2 Emanuelskolan

Emanuelskolan i Sjöbo har ca. 500 elever. Tätorten Sjöbo har rykte om sig att vara tillhåll för främlingsfientliga grupperingar. Efter valet i september 2018 beskrevs Sjöbo som Sverigedemokraternas absolut starkaste fäste (Sveriges Television 2018). Det påstås fortfarande existera ett arv från Andra Världskriget, då svenska nazister planerade att föra landets judar till Sjöbo för att sedan skicka dem vidare till koncentrationsläger söderut i Europa (Nyheter24 2013). Lantbrukaren Sven-Olle Olsson uppmärksammades under sent 1980-tal som den drivande kraften bakom Sjöbo kommuns avslag mot flyktingmottagande. Som följd uteslöts han ur Centerpartiet för att sedan grunda det lokalt främlingsfientliga Sjöbopartiet (Wikipedia 2018).

I kontrast till Sjöbos kartlagda historia beskriver även läraren på Emanuelskolan sin arbetsmiljö som välfungerande: ”De flesta eleverna sköter sig. De disciplinproblem som finns består mest av att ljudnivån ibland är för hög eller att elever inte tar av sig skorna och såna saker. Bara en elev på hela skolan röker. Jag upplever att vi har studiero här. Jag uppfattar ingen medveten skadegörelse. Det är snarare när utomstående elever ansluter sig som det kan uppstå problem”.

Läraren presenterar också ett konkret exempel på hur han anser att man kan bemöta en elev som uttrycker sig fördomsfullt: ”Om en elev exempelvis skulle påstå att 'alla som bor på Rosengård är stenkastare', då skriver jag ner det här påståendet på tavlan. Sedan tar vi tillsammans reda på hur många människor som bor på Rosengård, för att ställa oss frågan om det verkligen är rimligt att anta att alla dessa människor kastar sten? Hur många stenar skulle det då kastas varje dag? Visst kan stenkastning förekomma, men vi behöver fråga oss vilka mekanismer som ligger bakom fenomen av detta slag.” Han berättar vidare: ”I varje uttalande finns en lektion. Vad handlar det här om för konflikt? Det gäller att vara påläst så att man kan hjälpa eleverna att sätta sig in i konflikterna. Man måste kunna styra diskussionen utan att göra bort någon elev. Även om jag är deras lärare så är jag inte allvetande. Men utifrån den information som finns tillgänglig kan jag försöka förklara för dem.”

3.3 Kommunikation och ömsesidigt intresse

”När vi åkte på utflykt till stranden i våras visade det sig att flera av eleverna aldrig hade sett havet förr. Då har de ändå bott på Rosengård i hela sina liv”, berättar läraren på Apelgårdsskolan. De nya intryck som elever utsätts för kan vara av fundamental betydelse, samtidigt som Sernhede i sin bok citerar en lärare som påpekar att ett alltför stort fokus på att lämna en isolerad miljö blir ett indirekt sätt att säga till eleverna att de inte har någon framtid där de befinner sig (Sernhede 2011, s. 136). Vad skulle egentligen hända om skolorna i marginaliserade områden sade sanningen? Som vårt samhälle ser ut idag har inte alla människor samma möjligheter. Vad hade hänt om man aktivt hade undersökt vad som ligger bakom segregationen? (Sernhede 2011, s. 208)

Skolans värdegrunder målar upp visionen av en miljö där alla respekterar varandra. Men hur förhåller vi oss egentligen till dess innehåll? Är vi konsekventa i vårt beteende? Lever vi som vi lär? Unga möts av dubbla budskap och ett politiskt klimat och ett individualistiskt tankesätt som inte alls främjar idén om allas lika värde. Det rådande politiska debattklimatet legitimerar individens behov att hävda sin rätt och skuldbelägga andra. Hur kan barn förväntas lära sig ta ansvar och leva utifrån våra värdegrunder när vuxna bevisligen inte lyckas med det? Det måste upplevas väldigt paradoxalt för en elev när en lärare ljudligt predikar värdegrunderna samtidigt som dessa inte praktiseras i verkligheten utanför skolan – ibland kanske inte ens i skolan.

Att utveckla förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker är självklart eftersträvansvärt, samtidigt som ett sådant förfarande också för med sig risken att man istället förstärker sina fördomar ytterligare genom att man bygger uppfattningen om ”den Andre” på det lilla man faktiskt tror sig veta om personen/personerna ifråga. Det bästa vi kan göra är sannolikt att prata med den som vi önskar förstå. Kommunikation är alltså i slutändan kanske den enda hållbara lösningen. Med visat intresse går det nästan alltid att hitta gemensamma referenspunkter (Haraldsson Sträng 2016, s. 50). Förutsättningen är, som jag tidigare nämnt, att man faktiskt är genuint intresserad av andra människor. Detta är det absolut mest grundläggande. Vi måste avse att utveckla relationer till de människor vi betraktar som ”Andra” (Haraldsson Sträng 2016, s. 181).

För att problematisera frågan ytterligare undrar jag om man skulle kunna betrakta detta intresse för andra människors tillvaro som en potentiell klassfråga? Är det rimligt att begära att barn på Rosengård som lever under fattigdomsstrecket ska kunna rikta sin uppmärksamhet åt människor som bor i andra delar av staden? Innehåller inte redan deras vardag tillräckligt många utmaningar? Skulle man välja att utveckla detta argument borde det i så fall tillfalla människor som lever under högre materiell levnadsstandard uppgiften att initiera kontakt med utomstående. Min egen fördomsfulla uppfattning är att välbärgade individer tenderar att prioritera sitt eget välbefinnande över andras (det är inte lätt att hålla sina förutfattade uppfattningar i schack). Kommunikation och meningsutbyte är grundläggande förutsättningar för ett fungerande värdegrundsarbete. Det måste, som jag tidigare har skrivit, finnas ett intresse hos båda parter i att närma sig en gemensam lösning.

Läraren på Apelgårdsskolan berättar att alla elever i Malmö erbjöds gratis busskort under den gångna sommaren: ”Många av mina elever gav sig ut på utflykter till platser som de aldrig hade besökt förr”, berättar hon. Eleverna visade ett tydligt behov av att söka kontakt med sin omvärld och det behövdes bara ett mindre ekonomiskt initiativ från Malmö stad för att de skulle börja vidga sina vyer. Här behandlades alla elever i kommunen likvärdigt – oavsett i vilken stadsdel de bodde. Förutsättningen för att en människa ska uppfatta sig själv som delaktig är att man på riktigt respekteras och inbegrips i samhället (Sernhede 2011, s. 30).