Utkast till tal (demonstration mot nedskärningar i skolan)
Det är lätt att känna hopplöshet i en tid som denna. Barnens behov har kanske aldrig varit större än vad de är idag. Även i vårt påstått trygga land. Vi lever i en tid som präglas av individualism. Den empatiska förmågan uppges ha minskat med 40% under de senaste tjugo åren. Personlig vinning är vad vi alla verkar sträva efter.
Ett konkret exempel på detta är just orsaken till att vi står samlade här idag. Resurser som är ämnade barnen skärs det ner på. Var hamnar pengarna? Jag är ingen ekonomisk expert, men även jag förstår att kapitalet skjuts till någon annanstans. Var finns logiken?
Under en arbetsdag som lärarassistent möts jag av otaliga potentiella slagsmål, verbala förolämpningar och kränkningar, deprimerade elever med självskadebeteende, mobbning (IRL och på sociala medier), förtvivlade föräldrar som har tappat kontrollen och hängivna kollegor som befinner sig bara en liten, liten knuff från total utbrändhet. Även missbruk och hedersförtryck har sina uppenbara influenser på vår skolmiljö. Ingen i den här stan har nog missat att barn blir ihjälskjutna. Jag möts av vad jag upplever vara ett systematiskt nedtystande av denna genomgående problematik, som åtminstone för mig ter sig så uppenbar.
Jag påbörjade idag sista veckan på min arbetsplats. Jag läser krönikor och debattartiklar som argumenterar för min yrkestitels meningslöshet. Lärarassistenten är tydligen ett misslyckat experiment. Men har man frågat eleverna? Jag har inte heller frågat dem. Däremot träder många av mina elever fram och uttrycker sin besvikelse när de förstår att jag snart ska sluta. När de fick reda på att min tjänst skulle upphöra lyckades de samla ihop fyra A4-sidor med namn i protest (på en dag).
Låt mig läsa några elevcitat som jag har antecknat:
”VI TÄNKER INTE LÅTA TORSTEN SLUTA UTAN EN FAJT.”
”HAN FINNS FÖR EN OM MAN ÄR LEDSEN, OROLIG ELLER RÄDD. VI HOPPAS NI FÖRSTÅR ATT VI INTE GER OSS.”
”JAG SKOLKSTREJKAR OM INTE TORSTEN FÅR STANNA KVAR!”
”JAG VILL INTE ATT DU SKA SLUTA. VARJE GÅNG DET BLIR BRÅK DYKER DU UPP, SOM SUPERMAN!”
”WALLAH, JAG VILL INTE ATT DU SKA SLUTA!”
”DU KANSKE FÅR STANNA OM VI BERÄTTAR FÖR REKTORN HUR MYCKET VI TYCKER OM DIG?”
Nu har jag varit självömkande så det räcker. Jag vill avsluta med att påpeka att jag bara är en av väldigt många som blir uppsagd till följd av Malmö stads nya skolbudget. Allt vad ni precis har hört handlar bara om en anställd. Det finns många fler. Skolan behöver vuxna som är engagerade och som bryr sig. Nu försvinner många av dem. Vad kan möjligen vara viktigare än våra barns framtid? Jag skulle verkligen vilja veta.