Om svaghet

Vad menar vi egentligen när vi pratar om svaghet? Jag frågar eftersom olika kategorier av offer återkommande kategoriseras som svaga och därför utgör lätta måltavlor för de som påstås vara starkare.

Den här uppfattningen är så pass utspridd att man t.o.m. kan skönja den i facklitteratur som behandlar mobbning. Detta har under en tid gjort mig ganska upprörd. Det borde inte anses vara ett tecken på svaghet att leva med en sund måtta av självkritik. Den riktiga svagheten är att leva ett helt liv utan att ta ansvar för sina handlingar.

Samhället håller inte med om detta. Titta på våra politiker, dessa ideal som vi ska sträva att efterlikna: hör vi någonsin någon av dem uttrycka ånger eller erkänna skuld? Nej, eftersom de vet om att de då skulle vara totalt uträknade som trovärdiga ledarfigurer enligt samhällets måttstock. Det är just här tragiken ligger. Vi har utsatt oss för ett enormt självbedrägeri. Vi laddar gång på gång begrepp som styrka och svaghet med dess verkligt motsatta innehåll.

Enligt den logik som stora delar av den studentlitteratur jag under det gångna året har plöjt igenom presenterar är jag en av de svaga, eftersom jag är en av många som under barndomen blivit utsatt för mobbning. Detta är inte bara förolämpande att läsa, utan också gravt felaktigt och (som jag ser det) oerhört ogenomtänkt.

Att uppvisa integritet och självständighet redan i tidig ålder, att motstå grupptryck och att försöka hjälpa andra utsatta människor är inte tecken på svaghet. Inte är man heller per automatik en svag människa om man har varit deprimerad, sjukskriven eller oförmögen att arbeta under en tid. Ändå säger samhället oss just detta.

Försäkringskassan, migrationsverket och andra institutioner ignorerar människors rop på hjälp. Det som är allra mest tragiskt är att många av de här människorna efterhand börjar internalisera samhällets budskap. Sanningen är att det är samhället och många av dess inneboende värderingar som är svaga. Någon som håller med?

Texten publicerades också i Sydsvenskan.