Han kan i alla fall rimma

Jag börjar bli gammal och nu för tiden krävs det en ansträngning för att hänga med i ungdomarnas kollektiva medvetande. Jag tipsades om en artist kallad Einar.

- Vad är så bra med honom?, frågade jag en av mina elever.

- Han är bra på att rimma.

Jag satte mig ner för att studera Einars hiphoptexter och kunde snabbt konstatera att denna unge man verkligen har en fallenhet för rim. Men vad jag också insåg var att texterna verkar sprungna direkt ur många av mina elevers delade värdegrund.

Einar vill ha $. Han är sjutton år och kan således inte hållas juridiskt ansvarig för den moraliska och livsstilsmässiga påverkan han har på mina elever, även om han inte gör några som helst försök att undanhålla sitt förakt för skolan som samhällelig institution.

Skivbolagen vill ha $. Eftersom det inte är skivbolagsdirektörerna som har skrivit låttexterna behöver inte heller de ta på sig något moraliskt ansvar.

Skolorna vill ha $ (den omdiskuterade skolpengen). Vem vill slösa tid på att etablera meningsfulla relationer när man kan göra business istället? Det är inte coolt (eller ekonomiskt lönsamt) att vara hänsynsfull. Varje elev representerar ett potentiellt hundratusenkronorsbelopp.

Istället för att reflektera över vad som orsakar elevers otrygghet spenderar skolpersonal timmar åt att diskutera löneförhöjningsstrategier i organiserade mötesformer. Samtidigt mobbar barnen varandra en våning ner. Det är business.

När blev pengar så viktiga? Dum fråga. Pengar har alltid varit det viktigaste. Men när blev barnens själar så oviktiga? Om jag var tolv år och fick välja mellan ett skolsystem (som struntade i mig) eller Einars hiphoptexter, skulle nog jag också välja Einar. Han kan i alla fall rimma. Hur mycket taktkänsla visar vårt skolsystem? Einar kanske inte är någon vidare förebild, men de unga relaterar till honom när han skildrar socialt utanförskap och drömmar om materiell framgång.

Vad pratar vi om här i Malmö? ”Varje elevs bästa skola”. Om jag inte redan kände mig så nedstämd skulle jag skratta. Hur ska vi lyckas skapa varje elevs bästa skola när vi inte ens vill ta oss tid att lyssna på vad barnen har att säga?

Jag deltog i en kurs på grundskoleförvaltningen för någon vecka sedan och Malmös grundskoleslogan kom på tal. Jag frågade föreläsaren vad han egentligen ansåg om förvaltningens officiella paroll. Vågar man som anställd på förvaltningen problematisera formuleringen? Föreläsaren skrattade och ställde mig den relevanta motfrågan:

- Vill du att jag ska bli av med mitt jobb?

- Nej, jag vill att du ska behålla ditt jobb. Och din integritet.

 Föreläsaren försäkrade att förvaltningens personal har högt i tak och att man vågar kritisera formuleringen. Jag hoppas det.

För mig är det inte livsavgörande om jag har på mig det dyraste Gucci-bältet. Men det verkar vara viktigt för Einar. Och jag vet att det är väldigt viktigt för många av mina elever. Det är dödligt allvar. Jag antar att det är relativt lätt för mig att påpeka detta. Mitt liv känns för tillfället relativt tryggt. Jag är tillfreds om jag kan betala min hyra. Kläder handlar jag gärna på loppis, för jag tar inte åt mig om någon misstänker att jag är fattig. Men för barnen är detta extremt känsligt. Om ryktet skulle spridas att dina kläder är köpta på loppis är du snart socialt uträknad på skolgården.

Einars texter innehåller egentligen allt man behöver veta för att förstå många av de utsatta elevernas referensvärld: ainahoror som lackar, jointar som liknar istappar, slott och diamantklockor, mördarbilar. ”Hon lyssnar på min låt när hon suger av min penis”, ”ta golaren till skogen”, ”vi tar liv, vi tar kroppar”. Är det konstigt att han är Sveriges just nu mest spelade artist?