Föreställningar

Det kan bli jobbigt när man promenerar förbi en människa som man inte vet något om och upptäcker att hjärnan automatiskt börjar producera diverse föreställningar och antaganden om denna. Vissa kanske lyckas ignorera impulsen eller helt förneka dess existens. Vissa kanske rentav är så själsligt rena att impulsen aldrig uppstår. Alternativet är att en djungel av skuldkänslor börjar gro inombords.

Under bussresan hem söker jag efter ett något mer konstruktivt perspektiv på händelsen. Slutsatsen jag tröstar mig med är att vi faktiskt kan välja att inte lyssna på dessa fördomsfulla impulser. Det är ingen idé att låtsas som om de inte finns, istället har vi alla möjligheter i världen att kontrollera om de verkligen stämmer överens med verkligheten. Vi måste inte tolka de här irrationella impulserna som objektiv sanning.

Faktum är att vi på ett väldigt konstruktivt sätt skulle kunna använda dessa impulser för att skärskåda oss själva och utforska varifrån våra egna rädslor kommer, hur dessa känslor upplevs och påverkar vår förmåga att på ett nyktert sätt bedöma situationer som vi befinner oss i. I just detta syfte skulle vi kunna hjälpa de människor vars livsåskådningar formats av fördomar att lära sig utmana dem. Kanske har det alltid varit meningen att vi ska applicera denna något mer optimistiska modell?