Samariten

Så här i juletid kan man kanske tillåta sig en biblisk fundering eller två. Vem var egentligen den barmhärtige samariten? Det spelar kanske inte så stor roll. Vad som är av betydelse är hans förhållningssätt gentemot den skadade mannen i det intilliggande diket. Samariten var den enda som stannade till för att hjälpa. Alla andra gick förbi utan att bry sig, även den högaktade och lärde prästen.

Varför väljer mitt undermedvetna just denna berättelse? Kanske beror det på att jag länge har undrat var den barmhärtige samariten finns idag? Sitter han i regeringen? Är han politiker? Har han befogenhet att fatta viktiga beslut, eller är det bara den lärde prästen som går att finna i samhällets toppskikt?

Är kanske jag den barmhärtige samariten? Någon stund om dagen, möjligen. Kanske har jag stundtals agerat barmhärtigt under mitt år på en av Malmös grundskolor. Jag vet att det finns barn som hävdar att jag har lyssnat på dem och det är egentligen den enda bekräftelse jag behöver.

Jag arbetar dessvärre inte längre på skolan, eftersom min lärarassistenttjänst upphörde vid terminsslutet. Lärarassistenten, det påstått misslyckade experimentet, ska nu ersättas med det ännu relativt oprövade experimentet kallat elevkoordinator. Jag är, som sagt, ute ur bilden, men kan ändå inte sluta tänka på flera av mina elever:

Den autistiske tioåringen, som i juridisk mening inte existerar och därför inte kan få det stöd han behöver. Jag kan inte längre vakta honom under lunchrasterna. Vem ska nu skydda honom när klasskompisar gaddar ihop sig för att slå honom?

Elvaåringen med dödsfixering och självskadebeteende: vem kommer nu springa efter henne varje gång hon blir utvisad ur klassrummet och står och sparkar på klassrumsdörren? Vem kommer se till att hon inte dunkar sitt huvud blodigt i stenväggen?

Vem ska försäkra den problemstämplade elvaåringen om att hon inte är en ond person? "Förlåt för alla gånger jag har kommit till dig efter att jag har bråkat", skrev hon till mig i ett privat meddelande: "Alla tror alltid att allt är mitt fel".

Vem kommer smuggla den livrädda tolvåringen mellan klassrummen för att hon ska slippa möta sina mobbare i korridoren utanför? Vem ska ta samtalen med hennes hysteriska föräldrar?

Vem kommer jaga de tre konstant avvikande tioåringarna varje gång de inte infinner sig på lektion? Vem kommer lyssna på dem nästa gång de i desperation utbrister att det kanske snart är deras tur att bli ihjälskjutna på Möllevångstorget?

Jag är förespråkare av lågaffektivt bemötande, men i en situation som inbegriper två elever som avser att ta livet av varandra känner jag, dessvärre, inte till någon bättre metod än att själv gå emellan. För att lyckas arbeta förebyggande (och på så vis undvika situationer av det eskalerande slaget) behöver vi helt enkelt vara fler vuxna i skolan (även om skolledningens diagram visar att vårt arbetslag är tillsatt med ett adekvat personalantal).

Uppskattningsvis har jag ingripit i två-tre fysiskt våldsamma situationer varje arbetsdag. Jag uppskattar också att ytterligare ett tiotal dagliga potentiella bråk har avstyrts av mina kollegor och mig. Men eftersom vi har lyckats avstyra dessa konflikter syns de heller inte i någon statistik. Om jag har lärt mig något under mitt år som lärarassistent måste det vara att om något inte syns i statistiken har det inte heller hänt.

Sara Wettergren (Malmöliberalerna) hävdar med bestämdhet att pengarna är slut och att föräldrarnas uppror mot skolornas nedskärningar är lönlösa. Jag talade själv under den föregående demonstrationen utanför Malmö stadshus. "Vart tar pengarna vägen?", frågade jag. "Jag är ingen ekonom, men även jag förstår att de måste hamna nånstans".

Används de måhända för att finansiera den s.k. "knarkhelikoptern", som numera utgör ett stående inslag i Malmös luftburna stadsbild? Har pengarna, via socialt acceptabla mellanhänder, hamnat i någons privata fickor? Används de kanske för att resa ännu ett kapitalistiskt monument i någon av Malmös mer bildsköna stadsdelar? Ett monument vars existens man uppenbarligen kan fortsätta att debattera i oändlighet. Jag kan inte göra annat än spekulera.

Jag hade ett samtal med skolans kurator häromdagen. Hon är ensam kurator på drygt femhundra elever men förväntas alltjämt hinna med allt arbete. Hennes eget kontor blev f.ö. ödelagt för några veckor sedan efter att en desperat elev alldeles nyss fått reda på att hans specialpedagog också hade blivit uppsagd.

Jag har ofta ställt mig frågan varför skolledningen aldrig har kommenterat det antimobbningsprojekt som jag initierade tillsammans med två elever. Jag har en gissning (men den är så dystopisk att jag för allas bästa inte hoppas att den stämmer överens med verkligheten): Kanske skulle tal om ett antimobbningsinitiativ indirekt signalera att mobbning är en verklig företeelse på vår skola? Skulle detta riskera att svartmåla skolans rykte? Möjligen. Men faktum kvarstår: mobbning existerar på alla svenska skolor. Tror du mig inte? Fråga de utsatta eleverna (utan att erbjuda dem mutor för att försköna bilden).

Ett av skolans problem är att löneförhandlingsstrategier har blivit viktigare än barnens mående. Precis som Malmös kriminella vill locka till sig unga genom att vädja till deras drömmar om en sprillans ny Lamborghini, verkar vi själva i huvudsak fokusera på våra egna drömmar om ett nytt uthus eller soldäck, om senaste Hugo Boss-tröjan eller resan till Maldiverna. Jag upprepar ännu en gång mitt stående mantra: Vi är alla ansvariga. Skicka mig gärna hatbrev om du inte håller med.

God Jul.

En förkortad version av texten publicerades av Skånska Dagbladet.